handa fonder, äfven om densamma genom oförtydbar lag är K. M. tillförsäkrad. Man må tolka utskottets mening huru som helst; hvad jag nu sagt framgår omedelbart af de ordalag, utskottet användt, och då förhållandet är sådant, kan jag icke underlåta att anföra några ord af den ärade ordföranden i statsutskottet, hvilka han yttrade här för ett par dagar sedan, då fråga förevar om anslag för adjungerande af ledamöter i våra hofrätter. Hofrätternas arbetsordning,, sade han, är grundad i lag, och så länge denna lag är gällande, får man underkasta sig densamma. Jag menar, att äfven dispositionsrätten öfver beväringsfonden är grundad i lag, och .så länge denna finnes, vill jag, enligt anvisning af statsutskottets ärade ordförande, respektera densamma. Mig synes dessutom, att försöket att kringgå eller annullera denna lag, innebär någonting ganska vådligt, och jag tager mig friheten — eftersom jag icke tilltror mig kunna finna bättre uttryck sjelf — att till stöd för denna åsigt låna några ord från samma källa, jag nyss citerat. Grefve Posse yttrade nemligen häromdagen vid debatten om nedsättning i första hufvudtiteln: De, som önska en sund och successiv utveckling af vårt konstitutionella statsskick, må akta sig för, att genom dylika försök komma alltför fort Jag instämmer på det allra fullständigaste i denna åsigt, och jag tror det vara ådagalagdt, att i denna punkt af statsutskottets betänkande föreligger just ett sådant försök, mot hvilket varningen gäller, samt att om riksdagen skulle sätta denna framställning i handling gent emot tydlig och bestämd lag, så vore vi ej blott på väg att komma för fort, vi hade allaredan kommit för fort. . Det har efter allt detta varit för mig svårt att förklara, huru statsutskottet kommit till det slut, som föreligger. Den enda tydning, som med afseende härå varit mig möjlig, har jag trott mig spåra i ett uttryck af den ärade ordföranden i statsutskottet, likaledes förekommande uti hans yttrande rörande den ifrågasatta nedsättningen af anslaget å första hufvudtiteln. I vårt nya statsskick, utlät sig hr ordföranden, är representationen så stark, att en indragning af denna hufvudtitel icke är af nöden; vi behöfva icke denna tumskruf. Jag tager således för gifvet, då jag icke på annat sätt kan förklara det resultat, hvartill statsutskottet kommit, att detsamma måtte vara en tumskruf, konstruerad i denna nödens tid, för att kunna derigenom undvika hvarje ökad beskattning. Jag tillåter mig med anledning deraf förklara, att jag öfverhufvud taget anser förfärdigandet af dylika instrumenter vara ganska farligt, emedan man icke under vexlande förhållanden vet, på hvilkas fingrar de tillslut komma att sitta. Och sedan nu den värde representanten från Upsala i går framlagt ett förslag till statsreglering, som visar, att densamma kan gå ihop utan skatteförhöjning, vågar jag säga, att denna tumskruf är i ulla afseenden lika obehöflig som den förra. Visserligen är det sannt, att detta statsregleringsförslag icke kommit från statsutskottet, ej heller utörts under det storartade dramat af en interpellan; men det kan det oaktadt vara lika tillförlitigt. Jag vill emellertid icke yttra mig vidlyftisare derom nu, emedan jag icke ännu varit i tillälle att fullständigt sätta mig in i detsamma. Af hvad jag sagt torde vara klart, att, under let äv tillfullo erkänner den stora vådan af en ökad beskattning och icke dertill vill bidraga, jag lock vågar påstå, att det finnes äfven andra slag V ansvar, som hvila på en representant och som van icke vid utöfvandet af sitt kall får eller kan örbise. Så anser jag det vara för honom ett anvar, att icke genom ständiga ryckningar från den na åsigten till den andra, från den ena synpunken till den andra, sätta regeringen ur stånd att atta, hvad man egentligen menar, liksom han ock ynes mig böra, vid så vigtiga frågor som försvarsväsendet, icke ensamt se på den rent ekonomiska idan af saken, utan äfven derpå, att man, sedan nan tillkännagifvit en åsigt, i allo handlar så konjeqvent, att man blir fullt förstådd. Ett ytterlisare ansvar ligger äfven deruti, att man icke geiom att ständigt sätta allt på rörlig fot, så att äga, tvingar regeringen att ordna administratioen blott för åtta månader i sender, efter hvilken id allt åter kastas om hvartannat af en följande iksdag. Slutligen anser jag att det vore särdeles ådligt, om detta går-an-system i afseende å årt försvarsväsendes ordnande skulle blifva gälande, hvarigenom man till sist skulle bringa vårt andtförsvar derhän, att vi — i likhet med statsitskottets ärade ordförande, som för en tid selan hade det sorgliga utropet: Vi hafva ingen lottalv — inom kort nödgades tillägga: Vi hafva cke heller någon armål Det är således klart, att jag icke kan rösta för ifall till statsutskottets hemställan i denna punkt, tan kommer jag i stället att biträda deras mening, om yrkat, att förevarande anslag till beväringens apenöfningar må utgå med samma belopp som ittills, eller 500,000 rdr. van AR: sell