len lika utomordentliga. Det första är, att fondens ändamål torde hafva varit beväringseliters utbildande. Detta stod visserligen i K. M:ts proosition till rikets ständer om stiftandet af denna lag; men ständerna ändrade detta till beväringsinstitutionens utveckling i allmänhet. Nu har man visserligen sagt, att K. M:t föreslagit dess användande till baracker och kläder och satt ifråga om detta kunde lända till institutionens utveckling. Tal. ville då fråga om beväringen kunde vara utan kläder och baracker och ändå exercera? Om; beväringen icke blott behöfde kunna slåss utan ock kläder, så vore ju kläder ett vilkor för dess utveckling. Huru det går när man vill att en trupp skall slåss utan kläder och föda, derpå är landtvärnet ett lika sorgligt som afskråckande exempel. — Utskottets andra skäl är, att K. M:t i sin proposition den 19 Januari 1869 jemväl ifrågaställt fondens användande för beväringens öfvande 1870. Hvad innefattar nu denna k. proposition? Jo, en fullständig armåorganisation, enligt hvilken beväringen skulle exerceras mycket längre tid än nu; och detta måtte väl höra till beväringsinstitutionens utveckling, men icke kan dit räknas att andra klassens öfning bibehålles. — Utskottets tredje skäl är att undvika ökad beskattning. Men det folk, som ej har råd att försvara sig, bör ej begära att få existera såsom ett sjelfständigt folk. Sistlidne gårdags afton hade likväl en erfaren ledamot af kammaren anvisat ett sätt att undvika ökad beskattning utan att tillgripa beväringsfonden. Yrkade bifall till hr af Kints reservation. Hr Per Nilsson i Espö förklarade möjligheten af 16 reservanter mot utskottets förslag; och understödde hr Hedengrens förslag hvad anginge första klassen; men hvad andra klassen beträffade, så förmodade han, att om dess öfning någonsin skulle kunna utan synnerlig olägenhet inställas, så vore det nästa år, ty i år får denna klass öfvas med de gamla gevären och skulle nästa år öfvas med de nya. Men om en del af beväringsfonden användes, så kunde tal. icke deri se något lagbrott, ej heller trodde han att det skulle bli svårt för regeringen, som så ofta visat sig villig att gå landets önskan till mötes, att göra det äfven nu. För närvarande yrkade han bifall till utskottets förslag. Hr Kolmodin yttrade: Hr talman! Från Upsalabänken har en så fallständig utredning af denna frågas legala ställning blifvit meddelad, att jag anser mig högst lindrigt behöfva att i mitt anförande vidröra densamma. Deremot tror jag, att det finnes en annan sida af saken, som väl kan vara värd ett närmare skärskådande. Hr krigsministern antydde i slutet af sitt anförande, huru föga ett beslut, öfverenstämmande med statsutskottets hemställan i denna punkt, skulle komma att harmoniera med de beslut och de uttalandenrörande hithörande förhållanden, som i denna kammare vid flere föregående tillfällen förekommit. Indelningsverket har egentligen icke hos denna kammares majoritet varit hvarken älskadt eller uppburet. Uttalanden hafva beständigt, alltsedan år 1867, ifrån denna majoritets sida med mer eller mindre styrka blifvit framburna, alla gående ut derpå, att pm ville hafva en lindring i det nuvarande indelningsyverket, eller allrahelst rentaf en aflösning af detsamma, Just ett sådant beslut fattade denna kammare vid 1867 års riksdag. Gå vi längre fram i tiden till år 1869, så finna vi, att kammarens majoritet till hälften nedsatte det af K. M:t skade anslaget till indelta armens vapenöfningar. Då sistnämnda beslut fattades, antog jag för min del, att bredvid det rent ekonomiska i detsamma låge ett uttalande i. samma riktning om i det föregående beslutet, ett uttalande emot den indelta armån, hvilken — jag tror det, ehuru jag icke kan städja min uppfattning på några djuare militäriska ihsigsor — torde vara en ganska besvärlig och tung institution. Jag har visserligen under gårdagens diskussion, hvilken medförde många underliga upplygningår, fått höra, att det Jen gången egentligen alls icke gälde afgörandet af ex penningfråga, utan utredandet af en vigtig Konstitutionel grundsats rörande riksdagens rätt öfver de ordinarie anslagen. Såvidt jag kan minnas, vidrördes dock icke här i kammaren denna sida af saken med ett enda ord, tan man talade då som nu uteslutande om nödvändigheten af att göra besparingar. Men är åct så, att det den fången var fråga om en stor konstitutionel grundsats och allsicke om penningar, så kan man genom denna af statsutskgstets högtärade ordförande meddelade upplysning lärt förmås att misstänka, det vi äfven vid etta tillfälle batva att lösa något vigtig konstitutionelt och politiskt problem, och icke blott en sparsamhetsuppgift. Som jag emellertid icke eger blick för den högre politiken, och således ej förår att i hvarje fall afgöra, hvilketdera må vara ändelsen, antingen fråga är om en besparing, eller möjligen om ett dylikt politiskt problem, så nödgas jag taga gakerna så enkelt som möj ligt och ser då i 1869 års beslut endast en åsyftad besparing, verkstäld på ett sätt, som otvetydigt gifver tillkänna majoritetens äsigt m vårt in severk. Fortgår jag vidare till 1870 ärs riksdag, till gårdagens diskussion, så afhandlades då frågan om ötverfyttande till landtförsvaret utaf en del af det för fottens behof öfverflödiga båtsmanshållet, något som ju i och för sig syntes ska ändamålsenligt; men majoritetens inom nRg mare gamla, om jag så för säga, ovilja r indelpingeyerket gjorde sig dock såväl under diskussionen som yjd yoteringen gällande. Man ville icke hafva denna ffyerflyttning verkstäld. Jag anser detta såsom ett Ttlerligare uttalande i dem fiktning jag antydt, och förmenar aj i alla dessa begsist finnes en otvetydig konseqvens. Man kan visserligen säga, att voteringen i går afton rörande anslaget till indelts armens vapenöfningar skulle kunna anses innebära ep motsägelse, men mine herrar, jag måste här uttaja såsom min besvämda öfvertygelse, att den voteringen gälde icke on Oloit och bar penmingfråga. Tet låg i den a roposition, som då framställdes; äfven en annan, ;ch voteringens utgång — jag är förvissad derom äväl med hänsyn till mig siolf som många andra f kammarens ledamöter — bergåde på en moraisk reaktion. Således — jag påstår det — finnes lt bittills en bestämd konseqvens i denna kamnareg behandling af frågor rörande försvarsverket. Nu gäller det emellertid, huruvida icke ett biall till statsutskottets hemställan i åenna punkt kulle innebära någonting alldeles nytt i den väsen, Det har mången gång blifvit sågdt om oss andtmän, att vi vilja hafva bort indelningsverket och derföre tala om allmän värnepligt, men att,i mm denna en gång gknlle komma till utförande, å skulle vi icke vilja hafva den heller. Ja, en dan beskylining har blifvit met pss i allmänna idningar framkastad och på många Häll äpprepad. yn utgör väl beväringsing itytionen den enda for nom vårt försvarsväsende, ur hvilken systemet ulmän värnepligt skulle kunna utvecklas, och skulle vi Adagalägga, att vi icke ville vårda den, så hade vi i och med detsamma underskrifvit befogenheen af den nyssnämnda beskyliningen; och det vilja i väl icke. Å den ade representanten från Upsala har slifvit frå äldt, hvad det slut, till hvilket stats1tskottet i Töre varande unkt kommit, egentligen nnebär, och jag behöfyer siltså icke dervid upoehålla mig. Det är sannt att utskoitet kort förut gamma betänkande på sid. 17 uttalar sig varmt beväringsinstitutionen och behöfligheten ar dess ning; men vänder man om bladet, så har blädet ändt sig i dubbel mönee , och det låter då helt innorlunda. Om det, 5 för hör utekottet, skulle vefinnas nödigt, att andra klassens beväringsmankap öfvas år 1871, så kan K. M. taga de dertill ,ehöfliga medieg i allmänna beväringsfonden nen måhända är detta es icke nödigt eller bevöfligt. Det är klart utaf heia äppställningen af lenna slutpunkt, att riksdagen genom je till iensamma skulle stålla K. M. i det svåra dilemma, tt antingen lemna andra klåssens beväring häst cj tan öfning. o!!er också taga medel dertiil ur en fond, ) Å