rdr, hemställt att riksdagen, jemte anvisande af 250,000 rår till första klassens öfning, måtte -hos K. M:t anhålla, att om K. M:t finner nödigt, att under nämnda år äfven andra klassens beväringsmanskap undergår öfniog, K. M:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet erforderliga medel,. Emot detta beslut hade hr a Klint reserverat sig och föreslagit att ifrågavaslag måtte vid oförän 5 rån I bivehällas. t belopp 500,000 rigsministern Abelin, som började den öfver denna fråga förda långvariga debatten, påpekade den motsägelse som funnes mellan utskottets motivering, i hvilken utskottet erkänner angelägenheten att nästa år öfva båda beväringsklasserna, och dess förslag att taga en del af de erforderliga medlen från allmänna beväringsfonden. Efter de förklaringar, som af konungens rådgifvare inför riksdagen afgåfvos, med anledning af grefve Porses inte. ellation,nemligenatt beväringens öfning 1871 är oe tergifligt nödvändig och att beväringsfonden är för andra ändamål behöflig, vet man ej hvilket man mest skall beundra, antingen statsutskottets okunnighet om K. M:ts åsigt, ansående dessa öfningars vigt, eller dess egendomiga uppfattning om helgden af konungens rådgifvares förklaringar: Men då det förra alternativet svårligen lärer på allvar få antagas, måste talaren således anse utskottets förslag såsom ett försök till anslagsvägran, såvida man ej ville antaga att de inför riksdagen afgifna förklaringarna skulle återtagas. Men då detta icke kan komma ifråga, har således utskottet föreslagit en anslagsvägran, och detta i fråga om en institution, vid hvars utvackling nationen fäster så stor tillit, att hon vid den tryggar det dyrbaraste hon såsom nation eger i sin fribet och sjelfständighet. Då anslag vägras till ett sådant ändamål, måste väl skälen vara utomordentliga. Utskottet angifver såsom skäl den allmänna ställningen inom landet. Det vore förmätet af tal. att tvista med statsutskottet i detta bänseende; men visst måtte det stå mycket illa till, om landets ställning ej medgifver användande af erforderliga medel till öfning och utbildning af landets försvarare; illa måtte det stå tilli ett land, der man icke vet något högre att lefva för än dagens små bekymmer. Men, säger utskottet, då K. M:t sjelf föreslog 1869 års riksdag att använda en del af beväringsfondens medel till beväringens öfning 1870, så har otskottet icke gjort något annat än följt K. M:ts eset föredöme. — Sannt är visserligen att EK. M:t afgaf ett sådant förslag, men det är väl att märka, att detta skedde i sammanhang med förslaget om en ny armåorganisation, Som åsyftade vinnandet af det med beväringsfonden afsedda ändamål, nemligen beväringsinstitutionens utveckling genom ökade öfningar, ej de redan förut föreskrifna, såsom utskottet nu föreslagit. Vidare har man sagt, att beväringens vanliga öfnin? skulle vara Jångt mindre främmande för beväringsfondens ändamål än K. M:ts förslag att använda en del deraf till beväringsmanskapets förbättrade utristning. Tal. kunde dock icke inse annat än att det skulle lända beväringsinstitutionen till fromma och utveckling om de beväringsynglingar som skola exercera i stammens leder ställdes fullkomligt jemnlika med stammen, så att de ei behöfva känna sig vanlottade i afseende på beklädnad, sättet att logeras o. d. Nödvändigt måste det höra till institutionens utveckling att de erhålla tillräcklig beklädnad och baracker, så att deras helsa ej beböfver lida; och om detta är sannt, och om således beväringsfondens tillgångar kunna och böra i denna riktning användas, så inträffar, att fonden ej dertill är på långt när tiliräcklig, så mycket mindre då till det af utskottet föreslagna ändamål. Men, säger man ytterligare, om också detta sätt att använda fonden skulle kunna låta säga sig, hur skall det då förklaras, att K. M:t föreslagit dess användande till första uppsättning af åtskilliga persedlar åt den nya stag, som K. M:t föreslagit genom öfverflyttning af en del af håtsmanshållet. — I de orter, der denna stam skul upprättas, har beväringen hittills varit vanlottad, både i afseende på befäl och stamtrupp. Och till beväringsinstitutionens utveckling måste det anses höra, att beväringen är i ständigt tillfälle att öfvas tillsammans med den stam, som i skall ntgöra dess stöd och ledning, Om man skulle vilja se ett ringaktande af beväringsinstitutionen deri, att andra klassens öfnin; iår blifvit inställd, så berodde en dylik uppgift på ett fullkomligt misstag. Inför första kåömiar ren, der förebråelser i detta hänseende låtit sig höras, bade tal. för denna åtgärd uppgifvit skäl, som icke ens oförsyntheteg kunnat jäfva. Tvärtom är det regeringens och talarens allvarliga afsigt att af denna institution göra det bästa möjliga. Hvarje antydan om likgiltighet i detta hänspendo måste tal. tillbakavisa såsom falsk och Oga, ty han har gjort ryad han kunnat. Och han na kammaren på hjeriat att icke genom afslag å K. M:ts proposition vedervåga en institution, vid hvilken så stora förhoppningar hvila; han hoppar des att kammaren icke skulle förneka sig sjelf och de uttalanden som förut gjort kammaren heder. Hr v. Geijer fäste Uppärkrdlag. på, att om riksdagen gillade utskottets förslag, skulle K M:t bli tvungen att emot sin vilje antingen använda beväringsfonden till beväringeng öfning eller ock inställa denna öfning Man ställer således K. M:t mellan tvenne alternativer, om hvilka man förut vet, att K. M:t icke kan gilla någotdera. Bifölle koromaren icke desto mindre utskottets förslag vore således detta detsamma gom anslagsvägran, och skur tyda på en hos kammeren befintlig märkvärdig lik ltighet för beväringainatjts tionen. Tal. hade en hen annan föreställning om denna institutions betydelse, och han trädde ini representationen .med den måhänax, 208 naiva föreställningen, att beväringen borde erhålla ännu större öfning än hittills, så att den om möjligt blefve jemngod med stammen. — Yrkade bifal till K. M:ts proposition. Hr Hedengren redogjorde för uppkomsten ar utskottets förslag. När han hade att välja mellan afdelningens förslag, som gick ut på att indraga hela beväringsanslaget och hänvisa K. M:t till allmänna beväringsfonden, samt regeringens förslag, men icke ville indraga hela beväringsanslaget, oc ej heller stöta K. M:ts regering, så befann sig tal. i ett svårt dilemma. För att komma derur framställde han det medelvägsförslag, som sedan blef utskottets. Han förutsåg nemligen, att en skatteförhöjning under normala förhål anden skuile mottagas mycket illa i landet, och för att undvika den trodde han, att man så mycket bellre borde anlita beväringsfonden som högst litet deraf blifvit användt till sitt egentliga ändamål. Om riksdagen hos K. M:t anhölle att någon ringare del af denna fond måtte tagas, så hade tal. icke föreställt sig att detta skulle möta någon svårighet från K. M;ts sida, isynnerhet när skatteförhöjning stod det andra alternativet, Visserligen var tal. tacksam mot finansministern för hans vid ett föregående tillfälle gifoasförklaring att vilja apyvända en del besparingar å femte hu vudtiteln; men detta räckte icke till bristens betäckande, äfven om e2 förhöjd bränvinstillverkning antoges. Och om äf-1 ven, såsom åtminstone vere möjligt, en tredjedel af bankovinsten ej medräknades såsom tillgång för statsverket, blefve nödvändigheten att använda en del af beväringsfonden så mycket störee, — Tal. kunde icke tro.att. en sådan åtgärd skulle vara ånkonstitutionell. Om verkligen så vore händelsen, skulle han icke hålla på föl ; men det kunde igen vara inkonstitutivnelt att föreslå använi god skörd i år, och om till följd dorat Atskilli skattetitlar inflöte rikligt, så vore ju godt tjjlfälle för nästa riksdag att Er anslag till beväringens öfningar. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Ribbing ansåg att man borde göra sig reda för, hvad ett bifall till utskottets förslag egentligen innebär. Beväringslagen, stiftad af konuag: och rikxsens ständer gemensamt, ställer fonden til K. M:ts aisvositiom af honom användas till beÅtta nan. På donna