Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 3

ordförande ville yttra några ord, så att kammaren finge klart för sig, huruvida wtskottsledamöterna verkligen menade hvad de sagt. Grefve Posse, som genast begärde ordet, uttalade sin förvåning öfver att den föregående talaren, hvilken senast på förmiddagen visat. sig så öm i afseende på interpellationer, nu sjelf börjat interpellera andra, men ville dock icke undandraga sig att ingå i svaromål, då han ansåg attinterpellanten denna gång måhända kunde ha rätt. Emellertid ville han tillkännagifva att han utan påminTnelse ämnat yttra sig i frågan. Tal. ville då först lerinra kammaren om den diskussion, som just med janledning af detta anslag förevar vid förra riksdagen, att indragning då skedde i denna kammare, t samt att den gemensamma voteringen först gjorde latt anslaget blef bibehållet. Frågan hade vid föreående riksdag en helt annan ställning än vid denna, det gällde nemligen då, huruvida representationen hade rätt att nedsätta de ordinarie anslagen, då frågan denna gång helt enkelt inskränkte sig till att vara en penningfråga. Nu behöfs penningar för att åstadkomma en statsreglering utan I skatteförhöjning, sade tal., och man måste se ef.Iter hvar de kunna fås. Lämpligare än att göra len inskränkning på detta anslag fann utskottet att I föreslå -beväringsfondens användande för bevärings; I manskapets öfningar och anvisade således denna, men sedan det nu blifvit kändt, att första kam) I maren på förmiddagen med 100 röster mot 14 förkastat etta förslag, hade frågan vida förändrats, Joch det skulle ej förundra talaren om man nu, då nämnda förslag ej hade utsigt att kunna genomföras, sökte att få medel hvarhelst de funnes, för Ternående åf jemnvigt ibudgeten. Talaren ville för ll egen del ej framställa något yrkande. V I Hr v. Proschwitz attalade sig för bifall till l utskottets förslag. ;). Hr Ribbing. yttrade att representationens grund: gorniiga rätt att nedsätta ordinarie anslag vore I erkänd; men detta vore hvad som kunde ske, då I det deremöt vore en annan fråga hvad soni borde Iske. Fal hade fattat grefve Posses yttrande så, Isom skulle-hans nesing ha varit ett tillstyrkande jatt vägra. bifall. till utskottets förslag, men på når I got sådant ville tal. ej ingå. Hvarför vi hafva I krigsmakt är för att försvara oss, och hvarför vi . skola försvara oss är för att bevara vår frihet, I säde talaren, men då-här har framställts, att man skulle kunna hysa förhoppning om att fortfarande )få bibehånla freden, ville tal. säga, att han för egen del hoppades det, åtminstone önskade det, men att han hadö den öfvertygelsen, att man vore skyldig att göra allt för att vara beredd, att man jej finge förgäta den gamla sanningen: hjelp dig sjelf och Gud skall bjelpa dig, och för att vara beredd erfordras öfningar och medel till åstadkommande af sådana. Tal ansåg denna fråga ha inverkan på hela den föreliggande fjerde hufvudtiteln och det syrtes honom alldeles otvifvelakItigt, att om riksdagen skulle afslå sådana anslag, som inverka på det helas fång så gjorde riksdagen.det för regeringen alldeles omöjligt att .genomföra något, då den senare ej har visshet för att icke den förra beröfvar henne de dertill anslagna medel. Måbända finnas de, fortfor talaren, som genom en nedsättning i det föreliggande anslaget se ett medel att erhålla en ny.ministör, fen detta vore i tal. tanke et mycket vågadt steg, ett steg hvilket visserligen knoode vinnas genom borttagande af ett större ordinarie anslag, men den följande ministerens första ste skulle då utan tvifvel bli att söka återfå hvad den tosTa låtit gå ifrån sig. På ett sådant osäkerhetstilstånd skulle fäderneslandet alltid bli mestlidande och det skulle vara ett vågadt spel för fosterlandet. Tal. uppgjorde härefter en beräkning öfver de besparingar, han ansåg möjliga, och kom genom dessa kalkyler till det resultat, att till ber täckande af statsbristen skulle derutöfver ej fordras mer än 100,000 rdr, hvilka nog skulle kunna erhållas genorn. ytterligare besparingar. Talaren förklarade sig för sin del vilja gå så långt, att han ville sätta anslaget till vetenskapen och konsten efter de anslag, som vore för -fosterlandets försvar afsedda, ty af det senare vore ändå alltid de förra ytterst beroende. Hr Mankell yttrade att när man af utskottets förslag i den 13:de punkten ser att utskottet ej kunnat finna andra medel till beväringsmanska; öfningar än att tillgripa den allmänna beväringsfonden, så finge saken ett helt annat utseende ärm den annars skulle få. Skulle sålunda ej annan utväg finnas än anlitande af beväringsfonden, då ville tal. hellre för sin del göra indragnin å stammens öfningar. Tal. beklagade att chefen för landtförsvaret funnit för godt att indraga andra årets beväringsmöte under detta år, anseende detta vara ett farligt prejudikat för framtiden. Beväringens öfnivgar, ansåg tal. vara så vigtiga, att icke en enda dag borde från dem få borttagas och särdeles vigt fäste han vid andra årets öfningar, förmenande att en indragning på stammen i sådant fall vore mindre vådlig och vida mer att föredraga. Under sista tiden, sade talaren, ha vi sett en fraktion sticka upp hufvudet, som alltmera vill inskränka beväringen, och ehuru jag ej fruktar att denna fraktion skall under den nuvavarande chefen för landtförsvaret erhålla någon framgång, ser jag, likväl för framtiden ett farligt tecken häruti. Tal. slutade med att förklara, att huru nödvändigt bibehållandet af ifrågavarande anslag än vore, skulle Han dock hellre yrka en nedsättning i detsamma med 350,000 rdr än han för sin del ville tillåta att beyväringsfonden förminskades. Hr A. Rundbäck tillstyrkte bifall till utskottets i hans tanke väl motiverade förslag, sedan han, för att undvika ökad beskattning på annat håll; hänvisat dertill att bränvinsmedlen, hvilka af regeringen blifvit beräknade efter 12!, millioner kannor sannolikt skulle uppgå till mer än 14 millioner, derigenorå en ytterligare besparing af 200000 rdr skulle erhällas: å Hr CT: J. Bengtsson yrkade afslag å utskottets förslag med instämmande i den af hr Jöns Pehrbson föreslagna nedsättning. Hrr Häggström och Adlersparse yrkade bifall, hufvädsakligen på den grund att de ansågo det sist och allraminst någon inskränkning borde ske i öfningarne med stammen. Hr Bjerkander trodde att de af statsutskottet anförda skäl vore ojäfaktiga, men ansåg itikhet med statsutskottets ordförande att den föreligande frågan kommit i en helt annan ställning sedan första kammarens beslut i den 13:de punkten blifvit kändt. Som tal. emellertid ej hade reserverat sig mot utskottets förslag ville han icke vidare yttra sig emot detsamma, utan yrkade bifall. Frih. Alströmer och hr Palander yrkade bifall till utskottets förslag. Hr John Ericsson stödde sig hufvudsakligen på krigsministerns yttrande och ville icke att någon inskränkning skulle göras på ett anslag, som i och för sig sjelft utgjorde minimum af hvad som behöfdes, men kom till samma slut som hr Mankell, nemligen att man af två onda ting måste välja det minst onda, hvilket således vore en nedsättning i det förevarande anslaget med 350,000 rdr. Tal. hoppades likväl att utskottets förslag i denna punkt skulle gå igenom, men falla i den trettonde, hvarföre han ville hålla sig till bifall i den föreliggande Hr 0. B. Olsson fäste uppmärksamheten på att regementsmöten förr blifvit inställda, hvadan han trodde att sådant äfven nu, i betraktande af landets bekymmerfuHla ekonomiska ställning, skulle låta sig göra. Af tidningarne hade tal. erfarit att kriggbudgeten i England blifvit nedsatt med höget betydliga summor och trodde derföre att äfven här nedsättningar skulle kunna göras, helst någon fara här ej syntes hota. Frih. af Schmidt anhöll att få instämma i hr Ribbings yttrande. Tal. hade från Preussen nyligen läst om huru från senaste kriget klagades öfver brist på öfning för trupperna och ansåg ensamt detta vara skäl nog för att yrka på att den svenska armån skulle erhålla all den öfning, den kunde få. Då det derjemte alltid vore nödvänÅr na a a SRS rg na KA 8