Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 2

Jag skakade på hufvudet, men det föreföll mig motbjudande att yttra något vidare efter den fruktan som hade fått makt med mig. Ett enda ord kunde leda till allvarsammare frågor, och ej för hela verlden skulle jag velat, yppa min bekantskap med Edwin Barley. Möjligtvis är ni litet nervös i qväll, fort—for han och drog på klocksträngen. Vid sådana tillfällen spelar inbillningen oss lätt allehanda spratt. Det är troligt att hvad jag berättade er i morgse har verkat på er fantasi. Nej, nej; det försäkrar jag är icke förhållandet. Jag skulle vara mycket ledsen öfver att ba nämnt saken, om jag kunde tro detta. Var öfvertygad om att min sömnsjuka icke är af den betydenhet att ni bör hysa någon rädsla. Då ni kom inspringande för att dricka tå, såg ni också nervös och rädd ut. Stäng fönsterluckorna, sade han till en betjent, som kommit in då han ringde. Om ni ursäktar att jag lemnar er ensam, miss Hereford, så tror jag att jag nu säger er godnatt. Jag är wycket trött och har ännu något att skrifva i qväll Han räckte mig handen och gick. Joseph tillskrufvade luckorna och jag blef åter ensam; men innan klockan hade slagit. tio gick jag upp till mig. o Skulle väl mr Chandos — eller hans vålnad, som tjenstfolket trodde — äfven denna natt vandra utanför på gräsplanen? Saken hade väckt mitt lifligaste intresse, och sedan jag tagit-af mig min klädning, öppnade jag jalusierna, insvepte mig i en varm morgonrock och stannade under några minuter vid fönstret. uppmärksamt: blickande utåt... Men jag hvarken hörde eller såg något. Intet buller förnams inomhus; intet kunde skönjas utanför. Kanske var det ännu för tidigt för mr Chandos att gå i sömnen. (Forts.)