Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 2

sprang jag ett par steg tillbaka. Jag kunde icke hafva misstagit mig! — ett ansigte syntes tätt invid rutan, ett mörkt karlansigte, som forskande blickade inåt rummet, och såvida jag ej mycket bedrog mig, var personen förvånande lik Edwin Barley. Hvad är detv; frågade mr Chandos och kom fram. Har någonting skrämt er? O, sir! jag såg ett ansigte, tryckt mot fönsterrutan, ett karlansigte. Utaa ett ögonblicks dröjsmål slog mr Chandös upp fönstret och böjde sig ut. Allt hvad jag dugde till, var att sätta mig i en länstol i skydd för obehöriga, förskräckelsebringande blickar. Han tycktes ej se någon och stängde åter helt lugn fönstret. Kanske trodde han att det var en af tjenstfolket. Är ni säker på att ni såg en menniska, miss Hereford? Ja, nästan fullkomligt säker, sir. Hvem var det? — Detta var en sak, som jag ej med visshet kunde säga, och hvad jag misstänkte, bebhöfde jag icke yppa. Mr Chandoss sprang ut och jag stannade ensam inne, ganska uppskrämd. Ena underlig och obehaglig misstanke, som under tedrickningen ånyo börjat oroa mig — att Edwin Barleys förföljelser gällde mig, fäste sig-allt mera i mitt sinne. Att det var han; som stått gömd i granalleen och nu senast utanför fönstret, derom var jag öfvertygad. Säkert hade han känt igen mig; hans smygande intrång i tid och otid måste utan tvifvel föranledas af en föresats att bevaka mig; att iakttaga hvad jag företog mig, men hvad var bevekelsegrunden dertill? Jag kan hvarken se eller höra någon härutanför, sade mr Chandos, då han åter kom in. Allt förefaller. tyst och fredligt. Jag är färdig att tro att ni har misstagit er, miss Hereford.