Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 1

LUVA VÄRVAD, 8600 A om inrättande af adjunktur i de nordiska språken vid Upsala universitet. I hela Europa, för att icke säga i hela len bildade verlden, lefver och rör sig med raftigt och fullt sjelfmedvetet Iif en ande, om visserligen är årsbarn med det menskiga förnuftet och sålunda äfven alltid både unnits till och varit verksam, men son likväl icke synnerligen länge varit iefvande hos tt så stort antal personer, att han fått mer in i ringa mån verka sitt stora verk. Det ir icke så många årtionden, sedan det, ens ör dem söm stodo högst i bildning och foterlandskärlek, blef rätt tydligt hvad natiovalitet egentligen är och betyder, och det är lerför icke mycket att undra öfver, om den tora mängdeti ej fått denna betydelse klar ör medvetandet: oni hon mer anar och känrer, än begriper detta ämnes stora omfattning ch betydelse och hvad en nation här att söra för sin nationalitet, det vill säga för sig sjelf, sin uppehållelse eller, hvarför icke, sitt uppehälle, både i andlig och lekamlig måtto, ych sin ytterligare utveckling i båda dessa hänseenden. Det kan icke falla oss in att vid detta tillfälle ens göra ett försök att framställa hufvudmomenterna af denna för en nation såsom sådan och för hvarje enskild medborgares välfärd helt enkelt vigtigaste af alla angelägenheter. Vi tillåta oss endast att upp: mana dem, somm möjligen icke tagit frågan under ompröfning, att deråt egna någon eftertanke, att, t. ex. under jemförelse med hvad en enskild menniska bör göra för sin utveckling, söka besvara frågan om hvad en nation bör göra för sin. Det kan och skall icke fela, att den som på allvar gör sig den frågan, lätt nog skall af sig sjelf finna åtminstone en del af det innehållsrika svaret. Ingen torde vilja påstå, att en mensklig personlighet är fullfördig: hvad hon bör vara och är ämnad till, dermed att hon eger hvad till kroppens uppehälle hörer. Men det är icke ens nog smed, att hon nått en viss, Jåt vara ganska hög, grad af andlig utveckling; sjelfva hufvudsaken är dennas beskaffenhet. Liksom det nu för individen i främsta rummet gäller att, så grundligt som möjligt, lära känna sig som menniska för att kunna verka i sin bestämmelse såsom sådan, så är det ju af högsta vigt för nationen att lära känna sig såsom nation och att utveckla sig sasom sådan, enär hon ju annars hvarken kan upptylla den henne af Försynen gifna bestämmelse eller ens ega rätt att bestå såsovi fri och sjelfständig. Då för längesedan är bevisadt och afgjordt, ja, vid en allvarlig eftersinniog för hvarje tänkande menniska alldeles sjelfklart, att språket är sjelfva den nationliga andens och samfundslifvets tydligast framträdande uppenbarelseform, det förnämsta uttrycket och uttrycksmedlet för allt hvad nation och nationalitet heter, så bör dermed äfven vara klart, att en bland ett folks heligaste pligter och rättigheter är att göra allt hvad i dess förmåga står, att underkasta sig hvilka uppoffringar som helst för att skydda och främja denna dyrbara egendom. Historien har bevarat mer än ett exempel på följderna af försummelsen i detta afseende. För vår del erkänna vi villigt och tacksamt, att vårt land egt och ännu eger mycket betydande språkforskare, liksom ock att i hög grad värdefulla arbeten i den fosterländska språkvetenskapen redan äro utförda. Men under alla dessa arbeten har framförallt en sak blifvit fullt tydlig, nemligen att hvad bittills medhunvnits är en ren obetydlighet i förhållande till hvad som måste göras. Man bemäktigas vid betraktande af språkets områden at en känsla, liknande den, som intager oss vid åsynen af ändlösa fält af froktbar jordmån, Bvilka ligga i lägervall, under det grannskapets inbyggare kämpa med svält. Man behöfver icke vara någon stor siare för att kunna förutsäga, att inom kort tid en alldeles tviogande nödvändighet skall framkalla vida större uppoffringar för modersmålet, än man nu kan föreställa sig, och vi äro nog sangviniska att tro, det sådana offer skola frambäras med glädje. Det är visst icke nog med, att några vetenskapsmän sättas i tillfälle att sysselsätta sig med forskningar på modersmålets område eller med vetenskaper som för detta ämnes utredning äro nödvändiga förutsättningar. Saken måste göras till en nationel angelägenIhet i mycket högre grad, än nu är fallet. Det är ej nog, att läroverksstadgarne innehålla några paragrafer om att undervisning i modersmålet skall meddelas: man måste tillse huru denna skall kunna meddelas så, att verkligt gagn deraf vinnes. Det blir derföre en oafvislig fordran, att skickliga och insigtsfulla lärare äro att tillgå. Naturforskarne och i synnerhet botanisterra hafva gifvit ett både vackert och efterföljansvärdt föredöme för språkforskningen. De hafva undersökt snart sagdt hvarje jordtorfva af vårt fädernesland, och de hafva kunnat göra det, derföre att statsmakterna och enskilde ganska frikostigt lemnat medel till företagen. Forskarne hafva slutligen sammanstäldt resultaten af sina undersökningar, så att de äro åskådliga; men de hafva dervid icke försummat och icke heller kunnat försumma att med uppmärksamhet följa främmande vetenskapsmäns forskningar. Derigenom och endast på detta sätt har det blifvit möjligt att grunda en vetenskapsbyggnad, som skall vara beståndande, När språkforskningen genomsökt icke biott vissa landskaps särskilda dialekter, utan så att säga hvarje hydda i vårt fäderneslend för att hopsamla de spridda beståndsdelarne af vårt språk, när vidare först och främst Nordens eget rika och härliga fornspråk, men derjemte hvarje annat tungomål, ar hvilke någon lärdom, vore denna också af jemförelse obetydlig art, är att hemta för vårt eget; när vidare hvart enda ett särskildt af de hundratrsentals ord, af hvilka vårt språk består, blifvit historiskt undersökt och dess förändring: r från de aflägsna tider, då det först spåras, och intill dess nu varande tillstånd, blifvit iakttagna och jemförda i alla de olika språk, i hvilket det förekommer; då har vetenskapen en fast grund att bygga på, och när forskningar at denna omfattning kommit i gång och bedrifvas med allvar och tillräckliga aree ff ESF