allen ooh var rädd att äfven han hade. sett benne. Vi trodde att mr Harry bade kommit hem och väntade att få befallning om supg, men ingenting hördes utaf och vi gingo till hvila. Nå — nästa morgon funno viatt han inte var återkommen och gycklade med Phebe som sett i syne, och så kom andra qvällen, Ja, den natten gick han åter upp och ned i gran-allen i mörker och ensamhet, och då sägo vi alla, tjenstflickor, att det så var. Mylady var sjuk då igen, som hon stundom är. Säger du att ni alla sågo honom? frågade Harriet. Vi voro fyra eller fem, som allesammans sågo honom, upprepade Lizzy med stor ifver. Hickens bara skrattade åt oss då vi berättade det och han omtalade hela spökeriet för Hill; men då skall man tro det blef ett väsen!... Fick hon någonsin höra sådant dumt prat mera, sade hon, så finge vi packa och fara allesammans. Och sedan höll bon i många veckor tornkammaren stängd och har nyckeln i sin ficka.x ig Ja, inte vore det något att betvifla, om mr Chandos vore död, yttrade Harriet. Då kunde man nog förstå att det är sanning — men se, att han sjelf ännu lefver... detta gör en så villrådig. Ingenting som rör spökerier och sådant, bör man betvifla, upplyste Lizzy förnumstigt. Enligt hvad du säger, Lizzy Dene, visar sig spöket endast helt hastigt och med långa mellanskof. Så är det, efter en mellantid af ett par år eller så. Ingen enda gång har det visat sig, alltsedan då mr Chandos var utrikes, och det är nu fyra år sedan. Man kunde nästan tro att du går och passar på dess återkomst, Lizzyl