ihonom. Ni bör ej säga det till någon; ni får alldeles inte göra: det! Jag vill ej göra det. Lita på min försigtighet. Hvad har ni för er här ute? frågade hon tvärt. Söker ni honom? Nej, visst inte. Det blef ledsamt derinne och jag gick ut, utan någon plan för min promenad. Jag är lika säker som ni; mrs Chandos. TIuate för hela verlden skulle jag vilja skada honom. Min försäkran tycktes göra henne nöjd och lugn. Hon blef stilla som ett snällt barn. Ser ni, att tala derom kan förorsaka en gruflig olycka; det skulle kunna leda till — men kanske bör jag inte säga något vidare åt en främling. Huru har ni fått veta det? Jag svarade intet. En inre, för mig sjelf ej ännu utredd känsla, bjöd mig att tiga. Jag vet: ni har hört det af Emily de Mellissid. Det var mycket illa af henne att berätta det för er; det var orätt att alls föra er hit. Under det mrs Chandos talade, var det något i hennes ord, hennes röst och sätt som ingaf mig den öfvertygelsen, att hon ej var vid sitt fulla förstånd. Jag vill icke-säga att hon var. vansinnig; — visst icke det! men till en viss grad svagsint. Det föreföll mig liksom hennes tankekraft af en eller annan orsak hade blifvit förslöad. Jag kände mig häftigt uppskakad och började betänka huru jag skulle kunna förmå henne att ätervända in. År ni inte rädd att förkyla er här ute mrs Chandos? (Forts.)