sväfva hit och dit. Jag spratt häpen till. Den sena timmen, mörkret, ödsligheten, det melankoliskt ljufva suset i träden, tillsammans med tjenstfolkets prat hade uppjagat min iobillningskraft och jag är ingalunda säker på att icke en föreställning om spöken och vålnader höll på att smyga sig öfver mig. . Den hvita skepnaden kom fram till mig; pu igenkände jag den fina växten, det barnsligt ljofva anletet; det var mrs Chandos i en aftondrägt ar hvitt siden och med en hvit teaterkappa öfver axlarna. Det hörde till hennes nöjen, fick jag sedermera veta, att hvar dag göra stor toilett då aftonen kom, ehuru i den fullkomligaste ensamhet. Huru ni skrämde mig! utbrast hon. Med denna bruna schalen öfver hufvudet, ser ni snarare ut som en karl. Jag såg likväl-på längden att det inte var han. Vet ni af att han kom — att han var här förra natten? tillade hon med knappt hörbar hviskning. Detta var första gången som mrs Chandos tilltalade mig. Naturligtvis gissade jag att hon syftade på Harry Chandos men jag tvekade att svara, väl ihågkommande den varniog han hade gifvit mig. Det låg nåpot vildt i hennes röst och sätt? Hade hennes. nervlidande angripit henne mer än vanligt häftigt denna qväll? Eller var det blott bennes uppträdande ute i mörkret i den hvita supedrägten, som ingaf mig en föreställning om att hon var litet besynnerlig? Vet ni det, frågar jag? återtog hon otåigt. Mig kan ni naturligtvis säga allt. Det tycktes mig icke vara någon hjelp längre; jag måste svara. Jå, jag såg honom, men jag nämner ej ett ord derom. Hos mig är hemligheten i säkert förvar. Ni såg honom! O, min Gud, hvad är ätt göra?, utbrast hon i synbar ångest. Så var det ock en gång förut: tjenstfolket såg