SEXTONDE KAPITLET, Mrs Chandos? oro. Ännu inga ljus tända uppe hos lady Chandos, men en stark belysning i östra flygelfönsterna. Den sensation Hills uppenbarelse ramkallade i strykrummet, hade gifvit mig tillfälle att obemärkt lemna min plats och att — ehura icke alldeles gerna — utbyta lomestikvåningens rörelse, prat och hemtrefnad mot familjerammens ödslighet och tystnad. Jag hade nästan varit hågad att skratta högt åt de dåraktiga tjenstflickorna; men på samma gång måste jag inse att en hemlighet åg gömd under hvad de sade. Huru skulle ag förklara, att då Harry Chandos låg febersjuk, eller var rest till Frankrike, han indå hade setts vandra af och an i Chandos lystra allöer? Under det att jag gick fram och åter på len breda sandade vägen mellan flyglarna och för hvar gång kastade en blick genom ettelduksgardinerna in i eksalen, der teborlet stod och väntade, tänkte jag på allt detta och kom till den öfvertygelsen att icke allt var som det borde vara på detta gamla herresods. Huru länge skulle jag nödgas dröja ler? — Skulle ej Emily de Mellissie snart comma åter och hemta mig? Porten stod öppen och skenet från förstugaampan sträckte sig som en klar strimma tvärs fver gräsplanen. Den ljusstrålen föreföll mig om ett sällskap midt i all denna ödslighet. Jag fick det infallet att promenera längs den vänliga ljusstrimman och glömde alldeles dagen, som troligen låg i gräset. Då jag var ommen öfver planen stannade jag en minut ust vid början af granalleen och gick derpå ågra steg framåt densamma. n annan promenerande var der före mig l — en hvit gestalt syntes mig i mörkret