Ja, så gör jag.... Mången månljus nat har jag stigit upp och gått fram till tornfönstret. j En person kom i denna stund hastigt gående mig förbi och så nära att hon nästar snuddade vid mig; det var bryggerskan. Hor bar en packe rena kläder, gick in genom porten och kom in i strykrummet. Hill. kon samtidigt in, men stannade längre bort vic dörren för att granska en mängd spetsar, som nyss blifvit strukna. Ingen märkte henne: närvaro. Den sist inkomna tjenstflickan gick fram, kastade hvad hon hade på strykborde och utbrast brådskande och ifrigt: Hör på, ni vet väl, flickor — madame Peters; — hon borta på andra sidan bäcken Hon, har blifvit död. År hon död? upprepade, alla de andre och arbetet stannade af. Ah, kors! det ä1 ju knappt en vecka sedan hon var här! Ja, död är hon. De höllo just på ati svepa henne då jag nyss gick-der förbi. Mar säger det var en svår —-en smittsam feber, som kostade henne lifvet. Jag blef så grufligt förskräckt; visst inte ville jag ännu dö. Ja, si, om en smittsam feber har utbrutit så kan ingen af oss vara säker; hvem vet om ej mylady har samma sjukdomp, utropade Emma, hvars slöa ansigte fick en-skymt al uttryck. Alla läto i sin förskräckelse strykloden hvila. Det torde vara fara för att vi alla förlora våra lif. Det torde vara större fara för att ni alla förlora er tjenst, om ni ej arbeta trägnare och afhålla er från att prata dumheter, ljöd mrs Hills skarpa stämma ifrån rummets motsatta sida. Alla pigorna tittade förskräckta om och strykloden kommo åter i rask rörelse.