Aftonbladet – 17 mars 1870, sida 1

sIdet — det slutliga resultatet af de långa förhandliogarne väckt en smärtsam sensation, i hvilken äfven bittra känslor ingått. Det är icke så mycket sjelfva det faktum, att hufvudstadens intressen ånyo blifvit åsidosatta, som åstadkommit denna stämning; långt bittrare har det känts att erfara det hån, som riktats mot Stockholms befolkning, och den tendens, som på flere håll uppenbarat sig att visa ovilja mot hufvudstaden och att anse dess och landets intressen såsom motsatta hvarandra. Det, som dock gjort det smärtsammaste intrycket, har varit den insigt man med allt större visshet erhållit derom, att det varit regeringens ledamöter, som i sista stund bestämt utgången. Dessa samma ministrar, hvilka med så mycken enighet, ifver och energi uppträdde på regeringsmaktens vägnar, för att klart och ovedersägligt ådagalägga, att landets och statens allmänna intressen, fordrade Sevallalinien, de voro sedermera icke mera fasta i värnandet af dessa intressen än att de slutligen beredde seger åt denna Salabana, som de ur politisk, ekonomisk och strategisk synpunkt Made bekämpat. Den stämning, som en dylik hållning från ministerens sida framkallat, har, om vi icke alltför mycket misstaga oss, också gifvit sig luft i åtskilliga af de voteringar, som på de senaste dagarne egt rum i andra kammaren och hvilka i annat fall säkerligen skulle utfallit annorlunda. I Linköping och Upsala har man med glädjefester firat den stora händelsen. Vi kunna naturligtvis ej förtänka någon, att han fröjdas öfver det som han anser innebära glädjeämnen; vi finna det också ganska naturligt, att man i mellersta Östergötland är belåten deröfver, att anslag blifvit beviljadt till östra stambanans fortsättande. Deremot kunna vi icke rätt fatta, att man i Upsala kunnat ha så synnerligt stor anledning att, såsom det skett, uppspika segerbulletinen på knutarne och att på gillesalen improvisera en festlig kollation, rik på utgjutelser af förtjusning, för att fira den i nämnde bulletin meddelade riksdagshyheten. Om Salaboerna och aktionärerna i Gefle—Falu-jernvägen äro i hög grad hänryckta, så finna vi det ganska rimligt, men att Upsala, som nu är så nära sammanknutet med hufvudstaden, skulle råka i hänryckning äfver ett beslut, som enligt hufvudstadsbefolkningens snart sagdt enhälliga uppfattning är i hög grad menligt för Stockholm och som syntes, framför allt annat, vara egnadt att förhindra en direkt jernvägsförbindelse mellan Upsala och Gefle, förefaller något märkvärdigt. Vi vilja emellertid, som sagdt, gerna unna hvar och en sin glädje och taga icke den ringaste anstöt af de orationer, som vid den nyssnämnda festen höllos eller de lyckönskningstelegrammer som derifrån sändes. Hvad som vi deremot anse i hög grad underligt, är att en tidning sådan som Upsalaposten finner det vara lämpligt att i sammanhang med berättelsen om nämnde fest håna hufvudstaden, för hvilken bladet säger, att det nu lidna nederlaget må tjena till en välförtjent lexa. Då samma blad omedelbart derefter aftrycker en lika dum, som i sina detaljer lögnaktig nidskrift mot Stockholmsinvånare, hvilken säges hai afskrift cirkulerat bland riksdagsmännen, så går det så långt utöfver gränsen af det tillständiga, att vi förmoda, det en dylik taktlöshet inom sjelfva Upsala skall framkalla allmänt. ogillande. Afven i Göteborg har glädjen öfver hufvudstadens nederlag gifvit sig luft —i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Vi göra härvid vår ärade kollega gerna den rättvisan att erkänna, att han icke i sin fröjd öfver utgången och i sin föregående ifver emot Sevalla-linien, åtminstone icke medvetet, sett saken ur någon Göteborgsintressets synpunkt eller låtit leda sig af ovilja mot hutvudstaden. Förtjusningen är hos honom en långt starkare motor, än några känslor af motsatt art: Det har här visat sig, att gammal kärlek rostar icke och att förtjusningen öfver öfverste Ericson och allt som ingår i och har sammanhang med hans planer, är starkare än sjelfva förtjusningen öfver den nuvarande ministeren, hvars personer, verk och gerningar— eljest ansetts vara i G. H. 0. S.-T:s ögon nästan omgifna med ett skimmer af infallibilitet. Vår kollega förebrår bufvudstadens press, att den ignorerat hans föregående uttalanden i ämnet. Detta har onekligen varit en försummelse, i så matto att vi, under det kampen varit som hetast och tagit krafter och uppmärksamhet i anspråk för företeelserna på platsen, kommit att uraktlåta några tillrättavisningar; som . H. 0. S.-T:s föregående uppsatser förtjenat och påkallat, isynnerhet med afseende på dess öfvermodiga ton emot hufvudstaden och dess press. Vi afse härmed för ingen del de i dessa . uppsatser uttalade åsigter, ty vi låta gerna hvar och en behålla sin äfvertygelse oförkränkt, men man borde rimligtvis kunna vänta, att Handelstidningen ock å sin sida visade någon aktning mot och icke ansåge tillständigt att förhåna de motsatta åsigter, hvilka icke framkommit såsom lösa hugskott, utan blifvit utförligt motiverade. Vikunna icke ficna tillständig den egendomligt myndiga ton, med hvilken Handelstidningen sätter sig till doms icke blott öfver Stockholmspressen, utan äfven öfver anhängarne i allmänhet af Sevallabanan, mot hvilka utkastats den insinuationen, att de för egennyttiga syften velat begagna Stockholmsintresset såsom medel, och vi anse det verkligen gå ett brastycke utöfver gränsen af det publicistiskt passande, att vilja spåra en icke ringa grad af karakterslöshet hos dem, hvilka Handelstidningen cke kan i denna sak tillvita annat, än att de i.en allmän fråga hysa en annan åsigt, in hans egen, en åsigt, som väl i hans egna jgon icke borde så sakna allt skäl för sig, lå den blifvit framställd af regeringen och if dess samtliga ledamöter med kraft och rärma förfäktad. Onskvärdt vore också, att Handelstidninjen toge litet bättre reda på de omständigeter, om hvilka bladet yttrar sig med så tor tvärsäkerhet. Så har han bland annat rttrat, att hela hufvudstadens press varint frade för jernvägen från Stockholm till Upala. Misstag. Aftonbladet, som väl torde å ha äran att räknas till hufvudstadens Tess, bekämpade alltid en Upsalabana öster