Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 3

SLYICISE, dl CLL BAFUCICS UCLECKHANUC IAN LOI Före 1857, då de fem (Ollivier, Favre, Picard, Pelletan och Darimon) ännu ej sutto : kammaren, hörde det visserligen till ordningen för dagen att lagstiftande kåren med ett enstämmigt ja besvarade alla regeringens fordringar, men sedan dess har det aldrig händt, att kammaren i en vigtig fråga varit enhällig. Särskilt var detta aldrig fallet i fråga om Algier, hvarom alla år under budgetdebatten heta strider utkämpades, i hvilka militärpartiet alltid gick af med seger. Det sällsamma har inträffat, att de mest fanatiska anhängarne af sabelväldet nu bekänna sig till vensterns ideer, och att ingen enda af dem haft mod att uppträda för sina förra åsigter. De ha alla, som Jeröme David, på sista tiden mycket tänkt, och kunna ej nog förvåna sig öfver att de ej förr insett så solklara sanningar. Vi nämnde i går, att förslaget till dagordning var undertecknadt at alla nu ikammaren representerade partiskiftningar. Ingen enda saknades. Särskilt var venstern der representerad af tre namn, nemligen utom cheferna för hennes båda fraktioner, Favre och Gambetta, äfven Keratry. Denna vensterns samverkan med de öfriga partierna för vinnande af ett stort praktiskt syfte är naturligtvis ej de oförsonligaste af de oförsonliga i smaken. Hennes förnämsta män beskyllas för ministeriel hållning, och Marseillaise visste härom dagen till och med att berätta, att venstern af denna anledning utstött Picard och Guyot-Montpayroux. Berättelsen, som naturligtvis var falsk, har gifvit den senare anledning att i ett bref, som af tidningarna återgifves, gifva den nämnda tidningen en grundlig upptuktelse och på samma gång ytterligare markera den gräns, som skiljer venstern från revolutionärerna quand måme. Det heter i detta bref: Fortfar, min berre, att dagligen skymfa hrr Jules Favre, Ernest Picard, Jules Simon samt alla dem, som nu i tretton år grundat och försvarat fribeten i detta land. Detta är er roll, och ni uppfyller den samvetsgrannt. Edra förolämpningar och förtal skola ej hindra oss att vid tillfälle försvara en af de edra, när vi i hans person tro oss försvara rättvisans sak. Men dervid måste det stanna. Emellan venstern och er ges det allsingen beröringspunkt. Det är af vigt att detta blir kunnigt. Ingen får vara okunnig om, att mellan venstern och baktalarne i Marseillaise ej finnes någon gemensamhet. Det gläder mig, min herre, att ni genom er oklokhet gifvit. mig anledning att offentligt konstatera detta. Att venstern förstår att uppfatta vigten af den ställning hon nu innebar och de höga anspråk landets allmänna mening ställer till henne, visar sig föröfrigt af alla hennes uttalanden i dessa dagar. Så skrifver Ernest Picard i sin tidning Electeur libre med anledning af dagens händelse: Vi bevitna ett skådespel utan Jike. På samma scen, der den personliga regimen i aderton långa år försvarat sina djerfvaste teorier, på samma tribun, der hennes anhängare utan möda förfogade öfver en orubblig majoritet, förete sig nu de märkvärdigaste omvändelser. Lederna iro brutna och tigande åhör högern, utan ett nummel, liktalet öfver den af henne så länge understödda politiken. Ännu är det endast ord, men det är omöjligt att misskänna deras betydelse. Det är folksuveräniteten, som iterfordrar sin röfvade egendom, det är usurpationen som abdikerar. Man måste tillstå att denna sakernas utveckling var någonting som man mera hoppades än väntade; hon lägger demokratien en förnyad vaksamhet och nya pligter. Genom omständigheternas ;vång tillfaller hädanefter hennes represen.anter rollen af skiljedomare. De kunna trots itt ringa antal utöfva ett afgörande inflyande på den allmänna meningen, ja, till och ned på församlingen, och den moraliska vigt varför de ha att tacka sina fläckfria föreråenden springer alla klart i ögonen. Allt letta gör dem till de egentliga kämparne för le nationella intressena. De erhålla allt ifrån lenna dag den afundsvärdaste af alla belöningar, den att sjelfva deras motståndare ylla de principer och ideer, hvilkas försvarare de voro, Under de nuvarande omstänligheterna har det demokratiska partiet en lubbel roll att utföra. Det måste hjelpa till vid det nu pågående. arbetet att reda det örflutnas härfva, hvarför kejsardömet bär unsvaret, men hvars tyngd Frankrike har att uppbära; det måste på samma gång geom sin enhet och fasthet förbereda framtilen och utstaka den mark på hvilken en oyggnad. kan uppföras, som i sin grundval liksom i sin spets bär folksuveränitetens prägel. TIakttagare, som på nära håll följa sakeras utveckling i Frankrike, tala också nu ur on hoppfullare ton än någonsin. Efter stornen ha lugn och trygghet inträdt i sinnena, och man ser med förtröstan mot framtiden. Vreden, hatet och hetsigheterna lägga sig alltmera. Man börjar komma under fund ned att Frankrike ändå, när allt kommer omkring, ej är så omöjligt att styra, blott nan låter det sjelf sköta sina affärer, i stälet för att som en förmyndare vaka öfver dess minsta steg. Man finner till och med att det ätt glömmer det förflutnas misstag, ja ännu värre saker, blott man ej genom oskicklighet och godtyckliga åtgärder allt för direkt erinrar derom. Det utdrag vi i går meddelade af generalprokuratorns anklagelseakt mot prins Pierre var blott ett af en engelsk tidning gjordt, alltför knapphändigt sammandrag deraf. Akten, som nu utförligt meddelas af de belgiska och tyska tidningarne, börjar med en redogörelse för de faktiska resultat hvartill undersökningen ledt, och öfvergår derefter till en redogörelse för de berättelser om sjelfva förloppet vid mordet som afgifvits af de båda hnufvudpersonerna Ulric de Fonvielle och prins Pierre. Af dessa berättelser är den förra, Fonvielles, alldeles lik den som straxt efter händelsen af honom afgafs. Prinsens deremot erbjuder några nya fakta. Vi meddela den derför härnedan: Jag skref ett bref till Rochefort, som tidningarne i afton skola meddela. Jag föreslog honom der att duellera med mig. I dag kl. omkring half 3 befann jag mig i mitt rum klädd i tofflor och nattrock. Jag hade nyss uppstigit efter ett besök af min läkare, som sedan några dagar behandlat mig i anledning af en stark snufva. Ett fruntimmer