Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 2

nämnda såsom husjungfrurna. En fjerde, som jag sedermera fann vara tvätterskan, stod vid ett bord längre inåt rummet och drog ut kläder. De pratade ifrigt och halfhögt, som då tjenstfolk talar i förbjudna ämnen; Samtalet och hettan från strykugnen trängde ända till mig genom det öppna fönstret. Ja, om du också sa det om, och om igen från morgon till qväll,, hörde jag Harriet yttra, så fick du mig aldrig att tro att en menniska kan spöka förrän hon blifvit död. Det är emot naturens ordning, vet jag! Han gör det. Jag går i god derför. Hvad mera är: jag kan gå ed på att jag såg det nu i natt! utbrast Lizzy Dene-i det hon såg upp och yttrade sig i korta, afbrutna meningar, som hon var van. Jag satt uppe och sydde en stund på natten. Jag ville ha min nya, svarta sidenspens färdig, och jag visste att hade jag tagit ner den, så skulle mrs Hill hållit en predikan om flärd och fåfänglighet. Nå, Emma gick till sängs och låg vaken och vi språkade; men innan jag hade fått arbetet färdigt blef ljusbiten slut och jag tänkte gå in i-Harriets..rum och låna hennes ljus. Det var en ljufligt vacker natt; månen lyste så grannt genom tornfönstret och så fick jag i sinnet att gå fram dit och titta ut. Ja, hvad hände? En minut vid pass hade jag der stått. Då fick jag se det — mr Chandos lefvande afbild! — jag tänkte att jag skulle dåna. Fråga Emma. Men jag säger att det var mr Chandos sjelf och icke något spöke, svarade Harriet. Du torde vara en fjolla, men jag tror nog lu skall säga dig inte vara det, inföll Lizzy ned skärpa. Har jag ej berättat för dig mura vi för en lång tid tillbaka varsnade amma spökelse, då mr Harry låg så illa juk i feber? Jag såg det två gånger med !: nina egna ögon. Och en gång — mr Harry