Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 1

STOCKHOLM den 16 Mars, Ett par episoder under andra kammarens förhandlingar i gårvafton rörande anslaget till indelta armens vapenöfningar voro af så be-Idröflig och på samma gång märklig beskaffenhet, att, de ovilkorligen påkalla några I särskilda betraktelser. : Det visade sig först, att sedan de, som hopI pats att genom frågan om beväringsfondens användande framkalla en ministerkris, sett denIna förhoppning stranda på första kammarens votum i denna sak, de i stället hoppades komma till samma resultat genom att votera nedsättning i anslaget till indelta armåns vapenöfningar. Flere talare yrkade en sådan I nedsättning och krigsministern uppträdde till följd deraf med den förklaringen, att om Ikammaren skulle bifalla detta yrkande och I sålunda sätta sig till doms öfver behöfligheIten eller obehöfligheten af vapenöfningarne, så kunde ingen man med känsla at sin värdighet stå i spetsen för krigsförvaltningen. Statsutskottet hade tillstyrkt anslagets utgående till dess hittillsvarande belopp och motiverat detta förslag med den synnerliga vigten deraf, att den stående armens vapenöfningar, af hvilka dess utbildning till krigsduglighet måste vara företrädesvis beroende, icke utan den mest trängande nödvändighet kunde inskränkas, helst dessa vapenöfningar, efter sakkunniges påståenden, ingalunda lära vara mera omfattande än behofvet oundgängligen Kräfver,. Men först efter det hr Bergström uttalat sin förundran deröfver, att ingen af statsutskottets ledamöter uppträdde till försvar för sitt förslag, och i detta hänseende riktat en direkt uppmaning till utskottets ordförande, grefve Posse, uppträdde denne med ett anförande, som utan tvifvel kan räknas till det mest besynnerliga bland företeelserna inom vårt parlamentariska lif. Den värde talaren förklarade, att han äfven oombedd hade skolat uppträda till försvar för förslaget. Han ville visserligen nu tillstyrka dess antagande, men det skulle alls icke förundra honom, om, sedan första kammaren afslagit punkten om beväringsfondens användande till beväringens öfningar, man nu i andra kammaren skulle söka genom en nedsättning i förevarande anslag vinna den besparing, som med nyssnämnda åtgärd hade afsetts. Ett sådant sätt att försvara ett förslag kan ju kallas ganska originelt; mången torde till och med gå derhän att an-se ett dylikt uppträdande för machiavellistiskt; det vissa är att talaren under detta sitt yttrande mindre gjorde intrycket af en responderande ordförarde i statsutskottet, än af en ministerkandidat, som icke vill försumma något tillfälle, som kunde öppna en väg för honom till den taburett,dit han hoppas komma med hjelp af den besynnerliga och imaginära storhet, som kallas landtmannapartiet, hvilket i dess s. k. ledares ögon då utau tvifvel skulle hafva fyllt sin egentliga mission. Den andra episoden af psrlamentariskt bedröflig art var hr Jöns Pehrssons oskickliga uppträdande. I ett af sina fem anföranden om nedsättning i anslaget företog han sig att protestera deremot, att statsrådets ledamöter, såsom han uttryckte sig, ,hviskade med en och annan af kammarens ledamöter, som skulleanmälasig för att erhålla ordet. Detta hans yttrande mottogs från alla sidor inom kammaren med starka hysjningar och anmaningar till tystnad och föranledde några representanter, äfven hörande till allmogen, att på det skarpaste protestera emot ett dylikt uppträdande, som vore en skam för kammaren och för dem, hvilkas talan Jöns Pehrsson här skulle föra, hvarjemte hr Kolmodin under kammarens lifliga bifall förklarade, att Jöns Pehrsson väl vore den minst Jämplige att uppträda såsom läromästare för både regeringens och kammarens ledamöter, i afseenTe på deras sätt att skicka sig inböres. Det öfver all höfvå och ur alla synpunkter oskickliga sätt, hvarpå yrkandet om nedsättning i anslaget sålunda hade blifvit förfäktadt, framkallade i kammaren en sådan stämning, att då proposition på bifall framstäldes, denna besvarades med högljudt skallande och såsom det tycktes enhälligt ja. Det är emellertid ganska betecknande, att då Jöns Pehrsson begärde votering, det dock fanns 60 personer, som tyst ville votera med ho nom. Egendomligt är det också att tänka, det tacksägelse-adresser kunna ingå från en eller annan landsort till en person, som är så okunnig om abc i fråga om parlamentarisk anständighet, att han derigenom skulle kunna törderfva den bästa sak, ifall han ville göra sig till dess målsman. Det är föröfrigt i afseende på denna Jöns Pehrssonska skandal en särskild omständighet, som förtjenar påpekas. Då Sven Nilsson i Österslöf på ett lika värdigt som kraftigt sätt tillrättavisade Jöns Pehrsson, yttrade han bland annat, att den omständigheten, att talmannen icke med klubban tystat den ovärdige talaren, innebure ett bevis på hans stora humanitet, men att han fann det så mycketangelägnare, att kammaren protesterade mot det missbruk af yttrandefriheten, som Jöns Pehrsson låtit komma sig till last. Afven vi äro villiga att skänka vår gärd a erkännande åt den stora humanitet, hvarmed andra kammarens talman sköter sina funktioner: och upprätthåller den fria yttranderätten; men vi tro, att humaniteten kan sträcka sig för långt; om talmannen medgifver enskilda ledamöter att på ett inhumant PRAT NR. 5 Var Re Ive ISVARET Fe fa tt ST MEINE