Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Underbar räddning ur lifsfara, Månda gen den 21 sistlidne Februari gick skomakaren Hansen i Frederiksstad i Norge, en man om cirka 60 års ålder, jemte några andra ut på isen förbi Stangeskjer för att fiska. Fram på eftermiddagen då det började mörkna återvände hans sällskap till staden, men han sjelf stannade qvar ännu en stund för att pröfva på fiskelyckan. Ej fullt en qvart efter det han blifvit allena lossnade det isstycke, hvarpå han stod och oaktadt han genast började ropa och skrika efter dem som nyss lemnat honom, fick han intet svar, men började att hastigt drifva framåt med strömmen. Han dref så nära ett fartyg Westphalia, på hvilket hans egen son befann sig, men som han för den osäkra isen icke vågat under dagen besöka: att han hörde besättningens röster ombord. Men hans egen klagande stämma förklingade i nattstormens brusoch allt längre gick det nu utåt det villande haf. Det från början temligen stora isstycket, hvarpå han anträdde sin äfventyrliga färd, minskades efterhand, tills det slutligen blef så litet och tunnt att han stod i vatten öfver fötterna. Då, när han hvarje ögonblick fruktade att sjunka ner i deniskalla vågen, stötte hans egendomliga farkost mot tjpckare is. Det var nu långt lidet inpå natten, men han lyckades ändå att krafla sig upp på det större isstycket, men dervid tappade han sina fiskredskap och den smula matsäck han ännu hade qvar. Han kröp nu i mörkret allt längre ochlängre fram på isen och då månen slutligen Fa upp, såg han att han befann sig i närheten af Sösteröarne. Våt och förfrusen lyckades han slutligen komma i land och sökte lä mot nattstormen mellan några klippstycken. Man kan lätt tänka sig huru angenämt natten skulle förflyta för den arme af köld och hunger darrande mannen, som hvarken hade eld, mat eller dryck. Men det skulle bli ännu värre. Så snart solen rann upp på tisdags morgon, gick han upp på öns högsta punkt och sökte att genom viftningar med sin näsduk och högljudda TO, ådraga sig uppmärksamheten af folk, som han på långt afstånd varsnade på isen. Men dagen förgick och ingen observerade honom. På onsdags morgon var det förfärligt kallt, men under natten hade han lyckats njuta någon hvila i en bergsskrefva. Han berättar att på morgonen kom en liten fågel flygande in till honom i hålan, satte sig på hans sydvest, qvittrade och var så tam att den hoppade omkring på hans bröst. Först å onsdags eftermiddag räddades han af en bejertad lots, som med egen lifsfara i sin lilla båt förde Hansen till lotskojan på fastlandet, der den förfrusne och halft vanmäktige mannen åtnjöt den ömmaste omvårdnad. Redan på torsdagen var han så pass återställd, att han kunde forslas in till Frederiksstad. — Ett kuriöst experiment har man gjort, skrifver tidskriften Kosmos, med den nyligen afrättade brottslingen Bellicres hufvud. . Fem minuter knappt efter det exekutionen skett, öfver lemnades till läkarne hufvudet, som genast lades på ett bord och kompresser anbringades för att qvarhålla blodet, som kunde utrinna vid undersökningen. Ansigtet, som förlorat blodet, var matt gult, munnen halföppen, något uttryck af smärta skönjdes ej deri. Ögonen voro alldeles öppna, blickande rakt framför sig, pupillerna vidgade, hinnan började redan förlora sin glans och genomskinlighet, intet yttre tecken observerades på läpparna eller tungan att käkarna eller läpparna gjort någon rörelse. Vi öppnade den yttre håligheten i örat och, hållande oss så nära som möjligt intill hörselgången, — skrifva läkarne i ett afgifvet intyg — ropade vi med stark röst tre gånger den dödes namn. Ingen rörelse, alldeles ingen, förmärktes i ögonen eller ansigtsmusklerna, Ett stopp af charpie, doppad i ammoniak, hölls under näsborrarna: ingen sammandragning af näsvingarna eller i ansigtet. Läpparne beströkos med samma charpie, men samma orörlighet iakt