Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 2

bar matta på golfvet och midt framför mig hade jag ett par vackra ekdörrar. På del ljöd min knackning ganska tydiigt, och der första dörren slog på samma gång igen, hvil ket allt föranledde ett betydligt buller. Hil störtade ut, och om någonsin förfäran stått präglad i ett menskligt ansigte, gjorde der det visserligen i hennes. Herre min Gud, miss Hereford! vill ni att jag skall dö af skrämsel? utbrast hon. Inte har jag skrämt er! Hvad har jag gjort? Hvad ni har gjort? Vet ni då inte, miss, att ingen lefvande själ, utom jag och mr Harry, har lof att komma in här i rummen då mylady ärsjuk? Jag visste att det kunde ej vara han och jag tänkte — jag trodde — jag vet inte sjelf rätt hvad. Var så god, miss, och gör aldrig mera så.n Tog hon mig för en vild tiger, efter hon tillställde ett dylikt oväsen? Jag önskar få träffa lady Chandos, sade jag. Det kan inte ske, miss,, svarade hon mycket bestämdt. Jag menar, om hon har tillfälle att taga emot mig, tillade jag, retad af den myndiga ton Hill tog sig. Men se, nu har hon inte tillfälle, och aldrig får hon tillfälle dertillb, återtog Hill, allt ifrigare och häftigare. Har jag inte sagt er, miss Hereford, att mylady aldrig tar emot i dessa rum, Kanske vill pi vara så god, miss, och gå härifrån. Ni torde åtminstone vilja framföra min helsning till lady Chandos, och fråga huruvida — Jag kan ej framföra någon helsning, och jag nekar bestämdt till att göra några frågorn, inföll Hill. som var i verkli 1 att jag skulle gå, sUrsäkta mig, miss Hereford, men