Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 2

derna af Lucy Ashton och herrn af Dauenswood, än plågades jag af föreställningen om min egen, ovissa framtid och nuvarande, obehagliga ställning; de hemlighetsfalla förhållanden som rörde Chandos och slutligen mr Edwin Barleys olycksbådande ankomst till orten. Medan jag, orörlig som en bild, lutade mig mot fönsterposten, väcktes min uppmärksamhet af en rörelse nere på gården. Och högst egendomlig var denna rörelse, såvida hvad jag såg var en förnuttig varelse. En mörk skepnad, lik en högväxt man, kom hastigt fram från trädpartierna, som begränsade gräsplanen, gick några steg och skyndade derpå åter in i skuggan. Detta upprepades oupphörligt, och under tiden närmade sig gestalten alltmera boningshusets ena ända; det var alldeles som då en person önskar komma närmare, men fruktar att blifva sedd; en full minut stannade han för hvar gång dold inom de skuggande träden. Alldeles orörlig bevakade jag dessa besynnerliga rörelser och började känna mig helt hemsk till sinnes. Då gestalten hade kommit midt för vestra flygeln, stod han under en minut på den öppna platsen, aftog sin runda, bredbrättade hatt och såg uppåt fönsterna. Nu igenkände jag mr Chandos. Det var tydligen han, klädd i en kort kappa som dolde hans växt; månen belyste klart hans ansigte; jag var säker på, att jag ej hade bedragit mig. Nästa ögonblick sprang han öfver gräsplanen och försvann på den smala väg som, på ena sidan begränsad af en häck, ledde fram till dörren i venstra flygeln. Huru hade han kommit ut ur sitt rum? Icke genom den vanliga dörren, derom var jag ötvertygad, ty jag skulle under den djupa tystnad som rådde, utan tvifvel hafva hört den öppnas, så mycket mer som den ej lät sig upplåtas utan ett knarrande ljud. Såvida en