Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 2

i sina tankar och jag i mina. Dessa ord a agenten, Mr Edwin Barley, egare till Oaks hade för mig yppat, att den gamle, vänlig mannen, som hade bemött mgg med godhet var död, och att hans bror numera herrskad: ersam öfver de stora godsen. En mäkt: rik man måste Edwin Barley vara. Det äl knappt möjligt, att icke betjenterna skull se, att någonting variolag; möjligtvis gjord likväl den rådande tystnaden mindre intryck på dem, än på mig, som redan förut var be: svärad af min falska ställning i huset. Läsaren måste redan hafva märkt — kanske har jag också nämnt något derom — att föga etikett var rådande i hvardagslif vet vid Chandos. Tio minuter efter middagen tillsades om te. Sedan det blifvi inburet och deserten borttagen, yttrade lad; Chandos: Vill ni visa mig den vänligheten, mis Herefo:d, att servera tå i afton? Hade icke lady Chandos framställt denne önskan, skulle jag gått upp till mig med er arsäkt att jag ej ville dricka något tå Ingen kan rätt uppfatta, huru det plågade och besvärade mig att sitta inne hos dessa personer — en objuden och ovälkommer gäst — då jag visste att de önskade tala i förtroende med hvarandra och att de, helt naturligt måste önska mig hos antipoderna. Jag slog i tö. Lady Chandos drack en kopp och steg upp. Jag måste gå in till Ethel, Harry. Vill du komma med? Hon behöfver ej mig,, svarade han. Lady Chandos gick. . Mr Harry lät sitt tå stå tills det var alldeles kallt; synbarligen hade han glömt det, liksom allt annat för ett ämne som uteslutande upptog hans tankar. Jag satt helt tyst och öfvade mig i tålamod. Efter en