Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 1

Kamrarne skola om måndag genom samfäld votering afgöra jernvägsfrågorna. Vigtigare beslut än de, som då skola fattas, torde icke på länge hafva förekommit inom den svenska representationen och torde icke heller på länge förekomma. Genom de senare dagarnes händelser hafva Jernvägsfrågorna kommit i ett alldeles nytt stadium. Det är numera icke längre fråga om ett val mellan rivaliserande sträckningar; det gäller sjeltva det system enligt hvilket dessa vigtiga kommunikationsanstalter skola hädanefter i vårt land åstadkommas. Den åsigten att det kunde vara på tiden att staten upphörde att för egen del bygga jernvägar samt öfverlemnade dessa rent industriella anläggningars åstadkommande åt den enskilda företagsamheten, har hastigt vunnit inom representationen en sådan styrka, att den nu med något hopp om framgång torde kunua mäta sig med dem, som ännu ifra för fortsättningen af statsbanebyggandet. Det torde derföre vara skäl att före de voteringar, som skola skilja mellan de olika meningarne, taga i betraktande de omständigheter, som kunna tala å ena sidan för vidhållandet af det gamla systemet och, å den andra, för antagandet af det nya. Vi tillåta oss dervid i främsta rummet fästa uppmärksamheten derpå, att staten väl icke kan antagas hafva inlåtit sig på jernvägsbyggandet i akt och mening att för sig monopolisera dessa anläggningar såsom en affär, af hvilken staten skulle hemta inkomster. Om detta hade varit meningen, skulle det längesedan hafva visat sig vara en dålig affär, ty staten gör årligen betydande ränteförluster på företaget. Icke heller lärer man väl rimligen kunna påstå, att staten byggt jernvägar med lånta penningar för att bereda sig en tillgång att pantsätta i behofvets stund. Staten tog i sjelfva verket jernvägsbyggnaderna om hand icke derföre att hon ville förbehålla dem åt sig såsom en god affär, utan derföre att ingen annan på den tiden ville dermed gripa sig an, emedan anläggningarne befarades blifva. hvad de också i statens hand äro, en dålig affär. Men statsmakterna ansågo att landet, om det skulle hålla jemna steg i utveckling och förkofran med den öfriga verlden, icke kunde förblifva i saknad af det kommunikationsmedel, som alla anIra länder tillegnade sig i allt större och större omfattning. De beslöto derföre, att paktadt jernvägarne antogos icke komma utt direkt bära sig såsom industriella föetag, låta på statens bekostnad utföra sålana, i förhoppning att de inderekta förlelar, anläggniogarne skulle för staten medöra genom ökad odling och industri, samt leraf härflytande ökadt välstånd, skulle komma att utgöra ersättving för de direkta ippoffringar, som staten måste för ändamåets vinnande pålägga säväl samtiden som armilde generationer under en lång följd uf år.