Andra kammaren. Norra stambanan. (Forts.) Hr Staaff protesterade mot hr Adlersparres yttrande att se jernvägsbyggandet från rent militärisk synpunkt och förklarade att Sverige ej har råd att bygga jernvägar i militäriskt afseende, i det han förmenade att fäderneslandets intressen vida mera gagnas genom en fortgående utveckling af industrien. Tal. protesterade vidare mot den stora orättvisan att nu afbryta byggandet af stambanor, sedan i det närmaste alla öfriga orter erhållit banor utom de norra, hvilka likväl i 17 år tålmodigt lemnat bidrag till de andra. Nu när deras tur ändtligen skulle komma, uppstå dessa nihilister och säga: Nej bevars. Detta beteende var i tal:s tanke mycket snarlikt den gamla sagan om hunden, som dagligen bar mat till vargen, men då hunden slutligen ej hade: något mera att lemna, så åt vargen upp hunden. På samma sätt som det gick med hunden går det med Norrland; vargen ansåg det vara nödvändigt, billigt och nyttigt att äta upp sin vän hunden, utan att ens tänka på ersättning eller pension åt hans efterlefvande, och alldeles samma skäl förebära nihilisterna: det är nödvändigt, billigt och nyttigt att vi frångå det system, som vi bittills följt. Skulle det gå så långt efter 17 år, då måste norrländingarne beklaga att de tillhöra ett sådant länd; skulle nihilisterna segra, då blir det nihil, då blir det död. Vidare ansåg tal. att då man ej har råd att bygga mer än en bana, så hade man, för att få det norra systemet fullbordadt,. intet annat att välja än banan öfver Sala, för hvilken tal. ock förklarade sig kommma att afgifva sin röst. Hr Tjernlund instämde i detta yttrande. Frih. Bonde ville besvara hr Hiertas på förmiddagen gjorda förfrågan huru det förhöll sig med de 77 listor, som tal. skulle ha tillskapat. Han förklarade likväl att han derutöfver ej ville söka. att följa den ärade talarens lifliga föredrag, hvilket förde honom så långt tillbaka att det påminte om den tid, då Aftonbladet slösade med artiklar af den beskaffenhet, att när man kom till slutet man alldeles icke visste hvad man läst. Hvar och en, sade tal., hade säkerligen bestämt för sig huru han ämnade rösta och skulle nu ej ändra sitt fattade beslut, hvilka talände skäl för en motsatt åsigt än af andra talare komma att framställas; så vore åtminstone förhållandet med tal., som oaktadt-han med odelad.-och nogsammaste uppmärksamhet hade, åhört hr Staaffs anförande för Sala-banan, likväl komme att rösta för den öfver Sevalla: Med de 77 petitionerna, hvilka tal. ingalunda tillskapat, förhölle det sig så, att de voro underskrifna af industriidkare, handtverkare, busegare m: fl., allt erfarne och sjelfständige män, hvilka icke bort blifva utsatte för hvarken .klander eller löje. Bland dem, hvars namn fanns på dessa listor, ville tal. särskildt nämna den om våra jernvägar högt förtjente grefve Adölf von Rosen. Det är icke ort-intresset, som gör att här. arbetats för Sevalla-banan; utan derföre, att denna bana vore till fördel för landets hufvudstad, för hvilken det Vore af vigt att erhålla handelsförbindelser med Ryssland. Alla medel; som härpå kunna inverka, måste sökas och ett bland dessa är hufvudstadens höjande. Dermed ville dock tal, e; bafva sagt att vår hufvudstad såsom handelssta vore utan betydelse, ty den ökade exporten visade till fullo att så ej vore förhållandet, och äfven i öfriga afseenden hade Stockholm vid hvarje tillfälle visat sig vara landets hufvudstad. Genom att försväga hufvudstadens: krafter, sade tal., förSvagas landet i sin helhet, Tal. ville slutligen tilllägga, att. hvad han under senaste dagarne läst i tidningar, i broschyrer och i adresser till förmån för denna bana, som skulle komma att gagna hufvudstaden, hade gjort honom stolt öfver den .lifaktighet, som vore rådande och han kunde ej annat än beklaga att man gycklat med dessa allvarliga handlingar. Tal yrkade bifall till Sevallaan. Hr Grafström förordade med mycken värma Sevallabanan och framhöll huru man i andra länder vid jernvägars byggande dragit desamma i närheten af vattendrag och på detta sätt sökt de ställen, der mesta trafiken kunde vara att påräkna:. Grefve Sparre ville icke säga att han icke vore intresserad, ty den saken hade blifvit alltför mycket kungjord, han intresserade sig för alla nyttiga jernvägsföretag. I afseende på den nu föreliggande jernvägsfrågan skulle han komma att rösta för Sevalla. och försäkrade sig. vara så lugn i sinrättvisa sak, att han vore öfvertygad att alla intriger skulle falla för den Ett dröjsmål skulle till och med ingenting betyda, ty om riksdägens beslut skulle komma att bestämmas efter de särskilta or.ernas intressen och bidrag för de olika riktnin: sarna, så skulle dock Sevallabanan alltid blifva den segrande, — ty aldrig i verlden kan någonsin en ernbana komma att läggas der ingen menniska i rerlden tänkt sig den! Genom citater ur äldre iksdagshandlingar ville talaren gendrifva en föresående talares påstående att Salabanan skulle vara vesluten och utlofvad af statsmakterna, — och på ådant sätt har man i 14 år debiterat den ena ljerfva dikten efter den andra, fortfor tal., tilläggande att hvad här blifvit taladt om kontråktsrott, samvetsförebråelser m. m. kunde man gerna åta fara. Ett Svan intryck hade -tal. erfarit, lå under en half timmas tid på förmiddagen en edamot på Stockholmsbänken skarpt gycklat med len kommun han representerade och jag vet ej wvilket intryck det gjorde på er, mina herrar, fortatte tal., men på mig gjorde det ett högst vidrigt; fven talaren hade mottagit petitioner, stridande not hans egna åsigter, och ehuru-han aldrig vait van att böja sig för opinionen skulle han dock Udrig hafva tillåtit sig att gyckla med en hel beolkning då denna dertill vore hans egna kommitenter och trodde att representanterna i allmänwet borde taga sig tillvara för dylikt. Den ifrågaarande talaren på Stockholmsbänken, hvilken äffen var ledamot af statsutskottet, hade åberopat len mening, hvilken gjort sig gällande inom. utköttet som haft tillgång till upplysningar,, men len ärade Idäkmoten hade glömt att förra rikslagens statsutskott tillstyrkt Sevallabanan: Såsom itskottet vore sammansatt — någon grannlagenhet ade dervid ej gjort sig gällände — förvånade det j talaren att Salabanan blifvit föreslagen, men taaren hade i allmänhet den tron att sunda förnufet vore bättre än en mähgd slingerbulterier och ade förnuftet fått råda, hade ej gerna någön tvesan kunnat uppstå om den förevarande banans sträckning. Den nämnde talaren på Stockholms änken hade ej kunnat: förstå hvad intresse -hufudstaden kunde ha af Sevallabanan, men talaren ille upplysa honom att hufvudstaden häraf hade amma intresse som hela landet, nemligen att få jånan drågen genom en bördig trakt, hvarjemte mufvndst skulle komma i närmare beröring RV TA Lögg an vn RR OD