—— relse med handen och hon gick. Ethel darrade häftigt och mr Chandos bjelpte henne att sätta sig i en ländstol. --,. ; Lugna dig, Ethel; kom ihåg hvad min mor sagt. . Tala inte sådana dårskaper, Harry! Liksom alla kunde lägga ett sådant band på sina känslor som hon och du! Det var en tid då också jag var lugn och sorglös, det vet Gud! men sedan — alltsedan — du förstår ? si Ja, ja; lugna dig nu. Jag tror att au skulle kunna förvärfva mera sjeltbeherrskning, om du blott bjöd till och om du kom ihå att häftig sinnesrörelse är för dig så skadlig. Den gör mig så kraftlös; jag får vanligen ligga sedan tre, eller fyra dagar. Inte vet jag, om den gör mig ännw mera skada. Ar detta inte nog? Hvar är mrs Freeman? I min matsal. Jag skall säga dig huru det gick till. Vi sutto vid bordet, — det vill säga, jag, ty hon satt vid fönstret och ville inte äta något; jag har redan förut sagt dig att hon ej var frisk. -Kom och ät Ktet af denna fågel, sade jag; den är så god. Men hon svarade inte och jag frågade ännu en gång. När hon inte då heller svarade, gick jag fram och undrade om hon somnat. Hennes ansigte var alldeles förvridet och i nästa ögonblick föll hon af-stolen ned på mattan. Öch då banna du och lady Chandos mig, för det jag inte är lugn! Vill du inte äta något häraf, frågade han och visade på frukostbordet. Det föreföll mig liksom han önskade förjaga intrycket af hvad som händt ur hennes minne. — Nej, tack. Asynen af mrs Freeman har förtagit mig aptiten. Vill du ej sjelf komma och se henne? Nog törs jag följa med dig.