välja sina ämnen derefter. Mrs Chandos började åter: Hvem är den unga flickan? Hon konr uppför trappan och jag trodde att det var ni. Jag vet inte rätt — en miss Hereford. Hon följde madame de Mellissi? som ressällskap. Men lady Chandos känner henne inte alls.v Inte det ringaste. Huru kan hon då tillåta henne att stanna qvar? År det rätt att hon är i detta olyckliga hus? Är det försigtigt ? Knappt nog. Lady Chandos hoppas för. modligen... nej, för all del krama inte den stackars kattungen så hårdt! Den lilla, söta ungen! han tycker om att jag kramar konom så deras, svarade mrs Chandos. Se bara; han gömmer sig för er; han är rädd för den der fula hatten. Nibe gagnar verkligen bra fula hattar, mrs Freeman, lika förskräckliga, som de svarta lady Chandos nyttjar. Åhå, sorghattar kunna vara ganska vackra, ljöd svaret. Somliga ansigten anstå de väl. Nej, de äro så fasliga; de misskläda så, mycket, att jag vill hoppas det må dröja ganska länge, innan jag blir tvungen att nyttja demp, inföll med mycken liflighet mrs Chandos, Skulle min man dö — men tyst, tyst! Jag vet hvad ni ämnade säga; ack, hur kan jag prata om sådant slarf som hattar, då ett så förskräckligt öde hvilar öfver detta hus? Skulle ni vilja promenera en stund i galleriet? inföll mrs Freeman. Det synes vara föga hopp om att regnet upphör. Nej, jag går in igen och tar af mig haten och leker med, kissemiss, Stackars kisseniss länatade lika mycket offer att komma It i parken som jag. Ob skrek hon hasti ll Pr shan är borta!f i gt na RR ve KFOrts)