äfven måste hafva stått vid det öppna fönstret, Ack, tro inte det! Se bara på de der svarta molnen. Hu — hu, tillade hon rysande, jag tycker inte om att höra regnet droppa i träden; det påminner mig om — om ... Um hvad? frågade mrs Freeman. Om den qvällen då jag första gången fick höra hvad som händt. Då regnade det också stadigt och envist och jag hade lyssnat derpå, tills dropparnas entoniga fallande på löfven tröttade mig och jag började önska att hon vore hemma, — inte på dessa löf, kan ni förstå; vi bodde då på det andra stället, Det finns intet ljud så tröttande som regnets afmätta smattrande i träden. Nå, — bäst det var öppnades dörren och mylady kom in. O! jag glömmer henne aldrig! Hennes ansigte var dödsblekt, blicken stirrande — hon höll sina händer så här upplyftade; jag såg straxt att något rysligt hade händt. Hon satte sig ned, drog mig intill sig och sade.,. Ts! inföll mrs Freeman strävgt och varnande, Andra öron än mina kunna måhända höra er Det var alls inte min mening att anföra några händelser., yttrade mrs Chandos, missnöjd öfver afbrottet. Mylady sade att jag måste vara stark; hon sade att olyckan hade träffat mig — en förskräcklig olycka, sådan som endast sällan drabbar ett fruntimmer af min sambhällsrang. Mitt svar blef att falla afsvimmad för hennes fötter. Ända sedan vör det mig så orolig att höra regndropparnes smattrande i trädkronorna. Jag hade gerna stängt min dörr, men fruktade att detta skulle misshaga de talande. De hade ju ögonen öppna och kunde sjelfva observera att dörren stod halföppen samt