gande, Den 7 Dec. 1865 är en märkesdag i vår historia ej blott derföre, att ett gammalt l; statsskick då utbyttes mot ett nytt och ändamålsenligare, utan äfven derföre, att de nyinförda politiska formerna voro ett uttryck, om än ofullkomligt, af den stora rättsgrundsats, som i vårt tidehvarfs samhällsutveckling är den besjälande kraften. Det var personlighetsgrundsatsen som omsider hos oss kom till heders; den grundsatsen, att ingen bör utrustas med politiska rättigheter pågrund blott af bördens, rangens, rikedomens tillfälliga företräden; endast den personliga förtjensten får hädanefter tynga i vågskålen. Efter det att den sanna demokratiens 1edande tanke sålunda blifvit gällande lag, har öfverallt i vårt land yppat sig en större andi lig lifaktighet, ett allmännare deltagand2 för bitdningens och den sociala utvecklingens angelägenheter. Talaren erinrade om de allrasenaste årens bemödanden att genom folkhögskolor höja allmogens bildning i riktningen af det patriotiska, medborgerliga; om associationsväsendets uppblomstring i och genom arbetareföreningarne; om sträfvandet att i lagstiftningsväg utvidga qvinnans rättigheter, om skarpskytterörelsen, folkmötena samt slutligen om den löftesrika tanken att i hufvudstaden grundlägga en fri högskola, ämnad att till alla samhällsklasser sprida vetandets frukter. På denna i det hela så ljusa tafla af vårt kulturtillstånd har dock allt hitintills funnits en mörk fläck. Väl ha försvarare af det bestående quand möme sökt öfverskyla denna fläck på vår nationella äras sköld eller förringa dess betydelse, men utlandets blickar ha med undran och harm varit riktade just på den mörka punkten och det protestantiska Europa har beklagat, att Gustaf II Adolfs land blifvit affälligt från den grundsats, för hvilken vår store konung led hjeltedöden. Sverige har måst hålla till godo att i den allmänna europeiska meningen utpekas såsom de trångbröstade fördomarnes, den religiösa ofördragsamhetens hemland. Afven i detta hänseende ha vi dock, som bekant, helt nyligen fått glädja oss åt en förändring till ett bättre. Den 16 Februari 1870 — dagen för religionsfrihetsreformens genomförande å riksdagen — ansluter sig värdigt till den 7 December 1865, ty från och med förstnämnda dag ba portarne hos oss blifvit öppnade på vid gafvel för de frihetsideer på det religiösa området, hvilka i alla länder framkallat ett jäsningstillstånd och gjort vår tid, mera än någon annan alltsedan kristendomens inträde i verlden, till en de religiösa stridernas och omstörtningarnes tidsålder. Det vi vunnit kan synas obetydligt, då det ju i sjelfva verket endast är ett utförande till dess fulla konseqvenser af andemeningen i vår främsta grundlag. Men framsteget är dock stort, om vi jemföra förr och nu. Man betänke, att det icke är mer än omkring 50 år sedan rättegång anställdes mot en man sådan som Geijer, derföre att han i en skritt fällt några uttryck, hvilka ansågos innebära ett förnekande af den kyrkliga treenighetsläran. Sådan var då ofördragsamhetsandan, så stor skuggrädsl:n, åtminstone hos de makthafvande inom kyrkan, att hade Tegner offentligt uttalat den skarpa protest mot den ortodoxa försoningsläran, han nu uttalade -nskildt, i ett bref till Geijer, så hade sannolikt ingenting förmått afhålla renlärighetens förbittrade målsmän, att mot Frithiofs skald, såväl som mot vår store häfdaforskare, slunga sin för öfrigt redan då temligen oskadliga bannstråle. Men ej blott för 50 år sedan — ända in på senaste tiden, ha försök understundom blifvit gjorda att med lagens arm förqväfva yttranderättens frihet, så snart forskaren vånära vidskepligt dyrkade bekännelsens, råtänkesättet har dock småningom äfven hos torde få anse att kättareprocessernas tid är förbi i Sverige. Från och med genomförandet af de senaste grundlagsförändringarne till törmån för främmande trosbekännare kunna vi anse oss stå såsom jemnbördige medstridande i den kamp som pågår mellan de religiösa reformsträfvandena och motståndarne till dessa. Hvarom är nu egentligen fråga i dessa religiösa brytningar, som under den senare tiden vunnit insteg äfven i vårt eget land? tion, som från olika håll blifvit helsad med så olika känslor? Lätt nog är att inse hvad den nya tidens män icke vilja, hvad de söka i Amerika till och med Grundtvig och Sören Kierkegaard häruppe i norden, hafva de alla utan undantag insatt hela sitt lifs och sin hänförelses kraft på inläggandet af en dräpande protest mot hvad en af dem benämnt den officiella, den till statskyrklig, bekännelsetrogen slentrian urartade kristendomen. Men hatva de dermed uppträdt mot kristendomen i dess sanning, mot religion och religiositet öfverhufvud? Så har man påstått, så djerfves man ännu påstå från det kyrkligt reaktionära lägret, der man nu, såsom alltid, hellre vänder sig mot person än mot sak och tager sin tillflykt till insinuatioha att förtälja oss, så finna vi att de, långt ifrån att vilja framkomma med religionsförnekande satser eller med en ny religion, endast kämpa för den ursprungliga krietendomens återställande. Hvilka ha nu rätt, de gat sig utanför den af kyrkolärans reaktiomärken. Påtryckningen från det allmänna oss blifvit så stark, att man väl numera Hvad är syftet för denna religiösa revolu. undanrödja, förstöra Från och med Parker nerna, der bevisningen tryter, Lyssna vil deremot ti!l hvad omstörtningsmännen sjelfve . sjeliva eller deras motständare? Jenna fråga hesvaras bäst på historisk väg, nemligen geInom att undersöka huru de ifrågavarande DA EA ösaeleir bott stret, I Åck, tro inte det! Se bara på de der svarta molnen. Hu — hu, tillade hon rysande, jag tycker inte om att höra regnet ÅrAanna I frädane dat ma mnnar min am Kb äfven måste hafva stått vid det öppna fönme 4 SAM