Den blinde. Må den, som med egna ögon läser denna öfverskrift, tacka den Högste, som gifvit honom en af jordlifvets skönaste gåfvor: synen. Säkert önskar han att visa sin tacksamhet för detta goda, och hvad kan i så fall vara honom kärare än att bidraga till den blindes återfående af synen eller till hans tröst, derest blindheten är objelplig. Det finnes — bland andra som äro beröfvade sina ögons ljus — en 73-årig man, som i 30 år med utmärkt samvetsgrannhet, kunnighet och nit förestått en skola för gossar; han har en sjuklig hustru och två oförsörjda döttrar, hvaraf der ena redan länge varit blind på ena ögat. Men, icke nog med denna olycka, den gamle familjefadren lider nu sjelf af en svår ögonsjukdom, som sannolikt slutar med total blindhet, derest ej snar hjelp mellankommer, Skicklige läkare ha sabt, att hans syn möjligen ännu kan räddas, om han blott kunde få hvila och skötsel. Men huru skall han få medel dertill, och hvarmed skall han under tiden föda sig och sin familj? Ack, hela familjens existens beror på sjuttiotre-åringens arbete! Det är derför man härmed åter vågar bedja den outtröttliga menniskokärleken om hjelp för den gamle mannen. Den minsta skärf mottages, och må den blifva välsignelserik såväl för gifvaren som mottagaren! Vidare underrättelser om den gamle lemnas af fröken Octavia Carlen, Stockholm, Hamngatan 8, och qnteckningslista för dem, som godhetsfullt vilja hjelpa den ofvannämnda familjen, finnes i Fritzes Bokhandel, Freds?