Aftonbladet – 5 mars 1870, sida 1

sig hastigt till lady Chandos, jag återvänder hit för att fullända mitt besök, så fort jag kan komma. Inom en vecka är jag här igen. Under tiden. kan ju miss Hereford få stanna? Säg, mamma? Säg, Harry? Såvida miss Hereford vill göra sig hemmastadd med oss, hvilket ännu synes mig inte vara fallet, svarade mr Harry vänligt. Lady Chandos enda svar var en rörelse på hufvudet. Ack, Anna är en person som aldrig kan bortlägga sin blyghet, svarade Emily vårdslöst och skyndade upp i sitt rum. Hvad parti skulle jag taga. Icke kunde jag tvinga henne att taga mig med sig, och att stanna var för mig högst obehagligt, efter det samtal jag olyckligtvis vid min ankomst hade åhört. Jag skyndade efter Emily och sade henne rent ut att jag befarade mitt qvardröjande vid Chandos icke skulle blifva hennes mor och hennes bror rätt behagligt. Hennes svar blef att de finge göra det så pass behagligt för sig som de kunde, ty hos madame de Mellissie fanns ej plats för mig. Hör nu på mig, Anna, och var inte enfaldig. Jag kan ej lemoa dig på gatan utan huld och skydd, och hem till oss i Paris, kan jag inte heller taga dig. Föreställ dig om Alfreds sjukdom vänder sig i tyfusfeber — skulle det då vara bra för dig att komma med mig? Och rätta skälet är att vi ej ega ett rum åt dig. Jag yppade då för henne min brist på pengar; några af de fattiga tjugufem shillings som jag egt vid afresan från Paris, hade smält ihop på vägen; nu återstod mig blott femton. Jag bad henne låna mig något penvar, så skulle jag nog ensam leta mig fram till Nulle. Emily började skratta som en toka, men några pengar fick jag ej.