Aftonbladet – 3 mars 1870, sida 2

värka de strider, som en längre tid fortgått och innu fortgå, rörande hvilkendera af dessa tvänne iktningar som bör föredragas. Det är enligt föreingens uppfattning samma så ofta upprepade slitlingar mellan å ena sidan dem, som arbeta för culturens allmänna utbredande, för näringarnes unlerhjelpande öfver hela landet eller åtminstone i nöjligast vidsträckta skala, och å andra sidan dem, som, mer eller mindre ledda af andra intressen, icke ega nog klar blick att inse att hvad som är förderfligt eller mindre gagneligt för hela landet, äfven slutligen blir det för alla dess medborgare, om också en eller annan af dessa en tid skulle göra lycka på de öfrigas bekostnad. Föreningen har dock för sig uppställt och vill söka göra gällande den regeln, att hvad som är hela navionens sannskyldiga bästa, det är äfven till verkligt gagn för den enskilde invånaren, ty den har kommit till medvetande af, att landets; det allmännas sanna fördel alltid både bör och kan stå tillsammans med individens. Väl sakna vi, ledamöter af Arbetareföreningen, ord att kunna kläda våra känslor och tankar uti en vacker form, vi sakna äfven tid och tillfälle, ja, vi sakna den förberedande bildning och den tankeskärpa, som erfordras för att kunna fullt utreda en sådan fråga, som den nn föreliggande — men, hvad vi deremot icke sakna, det är rättskänsla, det är fosterlandskärlek. Fastän vi till större delen äro uteslutna från rättigheten att mera verksamt deltaga uti vården om vårt lands angelägenheter, klappar dock i vårt bröst ett hjerta, som är varmt för dess väl, och som kanske är mera fritt från egennyttans intressen och beräkningar än mångas af dem, som lifligast taga del i dagens politiska strider: Hvad vi också i denna fråga med säkerhet förstå och hvad vi bestämdt fordra såsom en rättvisa, det är, att de medel, som af landets invånare utgifvas eller af regering och riksdag upplånas för att genom nya kommunikationer befordra en allmännare rörelse, må blifva så använda, att de blifva till nytta för alla dem, som måste draga sina strån till den gemensamma stacken, Och detta kan enligt vårt förmenande endast ske på det sätt, att de, kommunikationerna, blifva till gagn för landets modernäringar: jordbruket och bergshandteringen, på samma gång de underhjelpa och uppmuntra handeln och industrien och bereda landets öfverflödiga produkter afloppskanaler åt de håll, som derför äro naturligast och bäst belägna. Denna fråga har dock redan genom den offentliga diskussionen blifvit så grundligt behandlad, a hvad vi härom skulle kunna säga blott blefve ett återgifvande af samma ord, som så många gånger blifvit både bättre och kraftigare uttalade -inom riksdagen och pressen -Om ett par omständigheter kunna vi dock icke underlåta att uttala vår tanke. De, som arbeta för Salalinien, tyckas vilja lägga en särdeles vigt vid den billigare -anläggningskostnaden och ropa till och med tidt och ofta på politisk klokhet, statsekonomi m. m. d.; ja, äfven vi vilja klokhet, hushållning och sparsamhet, men icke en sådan klokhet och hushällning, som sparar för ögoblicket, men i längden icke lemnar de fördelar, som den beprisade flokheten utlofvat och hvaraf vi tyvärr hafva nog exempel; vi vilja icke en sparsamhet, som i år nöjer sig med en eller annan million mindre, men nästa år fordrar flera millioner än de inbesparade för att kunna bringa de arbeten, som verkställts för den mindre summan, till någon nytta för landet. Också synes oss, att minsta eftertanke och,erfarenhet .borde kunna säga en hvar, att om också ett. allmännyttigt företag till att börja med kostar något mera och rhän äfven får vänta något längre innan det fratnbringar en för alla märkbar fördel, så kom mer dock denna med säkerhet och eger längre bestånd än den af ett billigt och brådmoget företag. Afven synes oss, att ingen borde kunna tillsluta ögonen för att, utom de hittills vanliga afsättningsorterna för våra naturoch industrialster, särdeles den vigtigaste, jernet, Ryssland nu äfven börjar blifva en af stor vigt och skalk utan tvifveli en icke så särdeles långt aflägsem framtid blifva den allravigtigaste, samt att Stockholm då både bör och skall blifva den vigtigaste mellanhanden. Från denna enda synpunkt betraktad, anse vi en jernbana, som sammanbinder hufvudstadens ypperliga hamn med de flesta och rikaste bergslagerna, vara en af de vigtigaste i vårt land. Ryssland är ett af våra närmaste och för vår bandel bäst belägna grannländer. Det är också dit vi hädanefter måste rikta våra blickar, men icke på samma sätt, som våra förfäder för att strida och utgjuta blod, utan för att med dess folk börja en ädlare kamp på samhällsoch den menskliga utvecklingens bana. Likasom föreningen önskar alla egna medborgares andliga och timliga väl och förkofran, så önskar den också en mera broderlig förening emellan de nationer, som hittills mest betraktat hvarandra med Cainsögon. Den vill icke att Sveriges invånare längre skola hållas på afstånd från-sin mest naturliga granne-i öster. Den vill med. all .makt arbeta på qväfvandet af det ännu icke-alldeles släckta nationalhat, som hittills hållit dessa tvenne folk i fiendskap med hvarandra, men den fordrar också som en billighet och rättvisa att från ålla håll och särskildt af riksdagen göres hvad göras kan för att närma oss till dessa våra fordna fiender och låta oss mötas på de fält, der nutidens hjeltar i upplysningens och den verkliga frihetens tjenst vinna sina för menskligheten nyttiga segrar. Vi hafva med dessa uttalanden icke haft förafsigt att vilja göra några ort-intressen gällande, eller att särskildt tala till förmån för den kommun vi tillhöra; dock synes oss hela nationens intresse fordra, att, då det helas fördel kan stå tillsammans med, ja, befordras genom hufvudstadens fördel, denna senare icke bör förbises, så framt en hufvudstad skall kunna vara hvad den bör vara och hvad den så ofta blifvit benämnd för: landets hufvud och bjerta, den medelpunkt, från hvilken upplysning och lifskraft böra spridas äfven till samhällskroppens öfriga delar. Icke heller bör det väl förundra någon, att Stockholm tar en liflig del i denna fråga och fordrar, att dess anspråk bli beaktade, då man vet, att denna stad ännu icke i likhet med många andra orter gjort några anspråk på statsanslag till beredande af egna fördelar, men väl otäliga gånger gjort stora uppoffringar för befordrande af allmänt Väl, och tillika besinnar, att här finnas väl minst 15.000 redligå arbetarefamiljer, till en stor del hitflyttade från alla delar af landet och hvilka familjer icke kunna lefva, om Stockholm beröfvas sin betydelse såsom handelsoch industristad. Det blir visserligen i första hand Stockholms kommuns, men det bör också vara hela landets skyldighet att mot dessa familjer icke begå den orättvisan att utan hågot allmännyttigt gagna beröfva dem tillfälle till bergning, der de bosatt sig.På grund häraf torde det icke heller förtänkas, att Stockholms Arbetareförening, som nu räknar 1200 till 1500: ledamöter af arbetsklassen och: ibland dessa många familjefäder, känner sig manad att uttala sina vördsamma men -rättvisa anspråk på, att norra stambanan må dragas i den af K. M:t föreslagna riktningen, emedan föreningen anser den vara för såväl landet som hufvudstaden gagneligast. Vi, arbetare i detta ords vanli, böty else, kunna väl i denna sak ingenting egentligt utträtta med all vår goda vilja, allt vårt bemödande. Det oaktadt kunna vi dock icke underlåta att för eder, såsom representanter för landets första kommun och den vi gemensamt tillhöra, frambära Arbe-: tareföreningens oss vid allmän sammankomst gifna . uppdrag, att uttala dess tanka och lifliga önskan, . -— MM IG a most 4 oh be mr