Aftonbladet – 3 mars 1870, sida 1

STOCKHOLM den 3 Mars, Om den nuvarande ställningen i Frankrike Joch de faror, hvarmed det nya politiska systemet der ännu har att kämpa, skrifver en Pariskorrespondent till Times: Trots den lätta seger, som polisen och några få soldater vunnit öfver de maktlösa och löjliga insurgenter, som sammanrotat sig för Rocheforts skull, har jag sällan sett en -I större svårmodighet nedtynga allmänhetens sinnen eller en djupare allmännare bäfvan Åför en dyster framtid. Man fruktar ej någon för handen varande fara, och om en plötslig öfverrumpling af pöbeln kan nu icke bli fråga, men man har en allmän förkänning af, att det nuvarande tillståndet icke kan fortfara länge utan att medföra allvarsam oro, och ju längre vi gå, desto bättre förstå vi, huru svårt, huru inveckladt det berömliga värfvet skall bli att dana en fri och parlamentarisk regering af det politiska system, som varit rådande i 18 år i vårt land. Svårigheten visar sig i sin klaraste dager, om man närmare betraktar sjelfva de redskap, genom hvilka denna stora beter skall utföras och hvilka nu ha lagt hand vi verket. Främst af alla suveränen. Hans fordna fel äro i sjelfva verket de bästa bevisen på hans uppriktighet, emedan han, efdter att i 18 år sjelf ha pröfvat den personJliga makten och återvändt från experimentet, löst ur förtrollningen och till och med modstulen, är mycket bättre beredd att bli en konstitutionel suverän och bättre sinnad att utan saknad och förbehåll underkasta sig en parlamentarisk styrelses kraf än en konung, som alltid har varit misslynt och stundom motsträfvig under detta ok, och som är benägen att inbilla sig, att om han väl en gång bletve det qvitt och finge fria händer, skulle han föra sitt land till storhet och sig sjelf till ära. Men dessa samma fordna fel äro äfven ett hinder för det nuvarande förehafJvandet och hämma likt en påhängd tyngd Iden parlamentariska maskinens säkra och lätta gång. Det är pinsamt, men cundgängligt att i nästan hvarje kammarens lenum se sådana personliga anfall, som det hr K6ratry riktade mot kejsaren, och dertill sådana anfall, som ej kunde göras mot någon af våra konstitutionella suveräner. Jag behöfver ej uppehålla mig vid denna olägenhet; den faller i ögonen på alla och låter känna. af sig dagligen, Men den nuvarande ministören cch sjelfva kammaren äro ännu mer än suveränens personliga ställning svaga punkter i det nya systemet. Det är besynnerligt, men fullkomligt sannt, att den första minister, som den omstöpta konstitutionen tillåtit och till och med föreskrifvit skola vara homogen, är mycket mindre ev att få denna benämning än de särskilda ministårer, som kejsaren bildade efter sitt tycke under det gamla Ssystemet och hvilka åtminstone voro förenade genom sin allmänna och ovilkorliga hängitvenhet för den personliga styrelsens princip. Vår första parlamentariska minister är den mest helerogena, som Frankrike någonsin haft, och det är ett påtagligt bevis på dess speciella karakter, att den bildades med uttrycklig öfverenskommelse att ingen premierminister skulle finnas bland de nya ministrarne. Och må man ej föreställa sig, att det var från kejsaren, som motståndet mot en premierministers befintlighet var att söka; alldeles icke. Det var inom ministören sjelf man nogsamt insåg omöjligheten att ha en premierminister, emedan valet af en chef skulle ha inneburit öfvervälde för en af de osammanhängande fraktioner, som kombinerades, men ej sammansmälte i kabinettet. Den menskliga klokheten är kortsynt, och det är ett nytt bevis på dess kortsynthet, att våra ministrar, sedan de så skickligt undvikit söndringar och misshällighet i afseende på ett namn, inbillade sig, att de kraftigt förqväft fröet till framtiäa oenighet i afseende på sak. Denna hedrande förhoppning omintetgjordes snart af erfarenheten. Det är bekant för den del af allmänheten, som intresserar sig för dylika ämnen, att de voro af olika meningar om åtalet mot Rochefort och sedermera om domens verkställande, och, det är mera allmänt kändt, att de änny. äro oeniga om stötestenen kamrarnes uprtösning, hvilken man måste komma förbi, innan det nya systemet kan sägas vara scadgadt och i godt arbetsskick. Gent emot denna hederliga, aktningsvärda, men obestridligen svaga ministör, i hvilken ÖOllivier ensam, icke utan ära, bär debatternas börda, och som röjer sin obeslutsamhet och sitt osammanhang i små lika väl sor; i vigtiga ämnen, står en kammare, som tyvärr är mindre söndrad i den meningen, att den stora majoriteten af dess medlemmar representera det gamla systemet, beklaga dess fall och skulle vilja göra hvad som helst för att få det tillbaka, om det blott förefölle möj ligt och säkert. — Det är godt och väl att säga — såsom jag sjelf stundom säger och äfven försöker tro — att den helsosamma frakten för en kammarupplösning, hvilken för denna majoritet är detsamma som en illintetgörelse, skall hålla den lugn ock, undergifven, så länge icke vallagen —denna dödshote:se — slagit ned på senne. Men huru fiktig och befogad denna fruktan än är, upps väges den allt iner och mer genom kännedo. men om söndringen inom ministeren och af kammarens ovilkorliga tro På kejsas rens förmodade önskan att vända om och återgå till sin fordna bana. Det ligger någonting lustigt, men tillika hotande i denna kammarens hållning, delad som den är mellan hoppet öeh frestelsen att genom en omröstning drifva bort ministören och den. dödliga fruktan att sjelf bli förjagad genom en dylik omröstning, i fall det behagar: kejsaren att stå på sina ministrars sida och tillåta dem taga sin tillfygt till nya val antingen med en valreform, åstadkommen genom: etv senatsbeslut eller också utan all reform. Naturligtvis är det säkert, att den nuvarande majoriteten kommer att helt och hållet försvinna, om kammaren upplöses, och denna majoritet ryser vid blotta tanken på att sjelf falla ned i afgrunden i stövet för