Aftonbladet – 2 mars 1870, sida 2

säkert inte neka till att hjelpa en stackars lycklig mor., Hvad kunde jag säga? En vacker Septembermorgon begåfvo vi oss vå jernväg till Boulogne-sur-Mer, Emily de Mellissie, hennes kammarjungfru Pauline och ag. . Mr, Alfred tföljde.oss ned till stationen. Jag skulle rest med till Boulogne och bjelpt der ombord på ångbåten, men jag mår alltör illa; min feber är svår i dag, sade han id afskedet till mig och till sin fru. Hon äste ingen vigt vid hans ord, men: jag såg tt de voro sanna; hans bleka, afmagrade nsigte hade en hektisk rodnad och handen om han räckte mig till farväl, brände igeom min handske. Madame de Mellissid, er man har ganska äkert feber, yttrade jag då tåget började gå. Ja, visst; det har, som jag redan nämnt, ransmännen alltsom oftast, men det gör injenting; det blir intet farligt deraf. ELFTE KAPITLET. Chandos. Stationen vid Hetton, på femtio mils aftånd från London och två från Chandos, åg het och otreflig i det brännande solskeet, då vi straxt efter middagen en vacker lag i September anlände dit. Madame de Mellissio hade föredragit att stanna öfver atten i London och först följande dag, i all ,eqvämlighet resa vidare. Ett vackert, täckt kipage väntade utanför stationen. Kusken ch de två betjenterna buro huset Chandos ivre och på vagnsdörrarne syntes familjens rapen samt derofvan det engelska baroniets köldemärke: den blodiga handen. Betjenten. yfte handen till hatten: och helsade vördjadsfullt på madame de Mellissid. Befinner mamma sig väl? frågade hön,