Aftonbladet – 2 mars 1870, sida 2

att observera; han stannade tveksam. Emil) yttrade med vårdlös, nästan föraktlig ton: Det är bara min sällskapsdam, Harry Skulle du kunna tro att Alfred fick ett anfall af pryderi och på inga vilkor tillät mig att resa allena? Jag antog då miss Hereford som var i förlägenhet om en plats; vi hafva känt hvarandra sedan gamla tider. Han hjelpte mig att stiga ur. Det var samma unge, vackre man, med det bleka ansigtet, de regelbundna, uttrycksfulla dragen, hvilka jag en gång för några år sedan: hade sett hos m:lle Barlieu. Jag igenkände strax den vackra, djupa rösten. Han bjöd sin syster armen och jag följde efter dem till den så kallade. eksalen, ett stort, fyrkantigt rum, med, en ädel harmoni i färger och möblering. Clematis och jasminrankor gingo omkring fönsterna, hängde ned öfver dem och gjorde det måhända något mörkt derinne, men det förblef i alla fall favoritrummet vid Chandos. Andra salar och gemak funnos tillräckligt: två praktfulla salonger, ett rikt försedt bibliotek, en stor matsal, men eksalen var och förblef det bästa sällskapsrummet, ett förhållande, som ingen hade lust att protestera emot, emedan hvar och en vid inträdet der, ovilkorligt erfor den för några — endast högst få — rum egendomliga känslan af ljuflig trefnad och hvila. Hvar är mamma? utbräst Emily då vi kommo in. Ag vå Inte långt borta; hon kommer strax, derom kan. du vara. förvissad, svarade mr Chandos. Ar detta ert första besök i denn del af landet, miss Hereford ? ir Ja, jag har aldrig förr varit här. Hvad var det i mitt svar som kunde reta madame de Mellissie? eller harmade. det henne ått han tilltalade mig? Hon vände sig öm, kastade på mig en blick, fullaf hög