Aftonbladet – 1 mars 1870, sida 3

Idenna riksdag meningarne varit uviaet vh blott med afseende på riktningen ar de till Tutförande föreslagna jernvägarne, utan jemT väl i afseende å den utsträckning, som jJernvägsbyggandet för statens räkning hädanefIter bör erhålla. Sålunda har hr Hierta motsatt sig beviljandet, åtminstone för närvarande, af anslag till östra stambanans fortsättning, medan deremot hr Key i en vid statsutskottets jernvägsbetänkande fogad reservation motsatt sig all vidare stambanebyggnad för statens räkning sedan nordvestra banan blifvit fullbordad. Reservanten föreslår i stället, att staten måtte med bidrag till någon viss del af kostnaden understödja enskilda bolag, som kunna bilda sig för att utföra sådana jernvägar, hvilka finnas förtjenta af ett sådant understöd. Då denna hr Keys åsigt antagligen kommer till tals under de förestående jernvägsdebatterna och väl kan förtjena att tagas i öfvervägande innan representationen går att fatta sina beslut i det föreliggande vigtiga ämnet, ha vi ansett oss böra här återgifva hans reservation ur statsutskottets i dag utdelade betänkande. Den är af följande lydelse: Då jag icke funnit skäl att frånträda min förlidet år uttalade åsigt om nödvändigheten att upphöra med byggande af stambanor på sätt hittills skett? och då jag blifvit alltmera öfvertygad om riktigheten af en snar och genomgripande reform i detta hänseende, så nödgas jag här nedlägga min reservation mot utskottets beslut att under 1871 anslå en million rdr till byggande af den norra stambanan och en million rdr till den östra. Först och främst framställer sig den frågan: när och hvar skola stambanorna anses fullbordade, när skola orternas fordringar, att om möjligt utan någon egen uppoffring få komma i åtnjutande af de fördelar jernvägarne bereda, taga slut, och när skola ansträngningarne att få dessa anläggningar qvalificerade som stambanor en gång upphöra? Skall man stanna med den norra stambanan vid Storvik, och månne icke bergslagerna skola anse sig ega anspråk att ej blifva mindre gynnade än andra orter? Är det icke på tid att med ens och för alltid afskära dessa förhoppningar samt hänvisa orterna till pligten att sjelfva bidraga till sin framtida utveckling? Dernöst torde det numera vara ådagalagdt att staten både bygger och trafikerar sina banor för dyrt. Att byggnadssättet är förträffligt och att trafikerandet uppfyller hvarje befogadt anspråk är en skyldighet att erkänna, på samma gång det måste sägas, att dessa fördelar ernås med alltför stora och obehöfliga uppoffringar af statsverket. Är det då skäl att alltjemt utvidga dessa missförhållanden, och hatva vi råd, hafva vi rätt att egna åt lyxen och slentrianen hvad som mer än väl erfordras för det nödvändiga och för vårt finansiela sjelbestånd? Vidare skulle, i händelse inga stambanor efter den nordvestra jernvägens fullbordande komma att af staten utföras, hvarje återstående skymt af skäl försvinna för byggnadsstyrelsens bibehållande. Denna kunde helt och hållet indragas och statsverket derigenom inbespara en icke obetydlig årlig utgift, ungefärligen motsvarande räntan på en million af vår statsskuld. De reformer inom trafikstyrelsen till en större förenkling och ekonomi, som genom senaste riksdagars fortsatta påtryckning blifvit påbörjade, skulle deremot, med en ökad utveckliog af vårt stambaneväsen, desto lättare återigen gå förlorade, ju mera utbredd och våldsam den nya springfloden af statsbanor blir. Ytterligare visar de flesta främmande länders erfarenhet, deribland nationers långt rikare och mäktigare än Sverige, att öfverallt der staten byggt jernvägar, har den derifrån måst afstå at finansiela skäl, och Sverige torde icke ensamt bestå ett prof, vid hvilket så många andra kommit till korta. Dessutom lärer icke kunna förnekas, att hvarken den ena eller andra statsmakten företrädesvis är egnad att finna den ändamålsenligaste riktningen af kommunikationens stora pulsådror; åtminstone hafva icke statsmakterna i Sverige i detta hänseende visat sig lyckliga. Tvifvelaktigt lärer nem!igen vara, i fall man ännu en gång skulle votera om Lagaeller Nässjölinien, Carlstad eller Norum, norr eller söder om Mälaren, om ej besluten skulle utfalla, väsentligen olika med de förut fattade. Afven detta ådsgalägger i sin mån att det enskilda intresset, ju mera villigt och förtröstansfullt det visar sig beredt till egna uppoffringar, ju mera egnadt är det äfven att, i fråga om jernvägars sträckning, finna det rätta. Slutligen torde det vara otvifvelaktigt, i händelse de cirka 26 millioner, som norra och östra stambanorna beräknas kosta, skola på sätt K. M:t föreslagit med ett belopp af 4 millioner årligen utgå, att, så väl med afseende derå som äfven å kostnaden för fullbordande af nordvestra banan och stationshuset å sammanbindningsbanan, minst 8å 10 år måste åtgå, innan staten kan få tillgång att bisprioga med anslag någon af de bibanor, för hvilka bolag bildat sig, och till hvilkas granskning en jernvägskomite, såsom bekant är, blifvit tillsatt, såvida nemligen man ej vill öfverskrida det årliga öfverskott trafikmedlen lemna, öka den utländska skuldsättningen samt åtaga sig förhöjd bevillning. Om nu de tvenne ifrågavaranda stambanorna, i stället att helt och hållet bekostas af staten, understöddes med balfva anläggningskostnaden, så skulle ett öfverskott af 13 millioner uppkomma, för hvilka, med beräkning af 450,000 per mil och en tredjedel i statsbidrag, ej mindre än 86 mil smalspåriga jernvägar utöfver de tvenne ifrågavarande, kunde beredas — och jag frågar, om icke en hvar ointresserad i fosterlandets intresse skall lemna företräde häraf? han måste göra det, ty rättvisan fordrar att hvarje ort, beredd till egna uppoffringar, ej allt för sent skall komma i åtnjutande af samma fördelar som andra orter, hvilka för dessa icke gjort något, och den statsekonomiska fördelen kräfver tillföden af bibanor, om statens jernvägar skola ernå en betydligare förhöjning i deras nuvarande afkastning, på samma sätt som det erfordras grenar till stammen, på det att trädet skall bära frukt. På grund af hvad jag här i korthet haft äran anföra, får jag vördsamt föreslå: 1:0) att, med afslag å statsutskottets