Aftonbladet – 1 mars 1870, sida 2

l ögonblicket syntes mig en sådan plats som Jen himmel af lugn och frid, efter det förIAutna året hos mrs Paler. Men snart kom besinningen med sin fråga: hvilka voro mina ligter? Kunde jag, som var nästan ett barn til år, och erfarenhet anses lämplig för en sådar plats? Skulle monsieur de Mellissid godkänna mig? cHvad har jag att göra, om jag antar ert anbud ? frågade jag. Allt hvad jag behagar, ljöd svaret. Ni måste roa mig, då jag har ledsamt, läsa för mig, om jag är böjd för att lyssna derpå, spela för mig, då jag så önskar, promenera med mig, om jag vill det, framföra mina befallningar till min kammarjungfru, skrifva mina bref, då jag sjelf är för lat dertill, och troget stå vid min sida under färden härifrån till Chandos — för deåcencens skuld. Dessa äro, som jag tror, en sällskapsdams befattningar, eller huru? — jag vet verkligen inte så noga; sjelf har jag ingen erfarenhet i den vägen. Tror ni er om att kunna uppfylla dem? Allt detta yttrade hon i en lätt, något högdragen ton, medan ett leende låg öfver hennes vackra mun. Jag visste icke rätt hura jag skulle anse hennes ord. Talar ni allvarsamt, madame de Mellissie? Ja, visst! Men håll, — vi böra äfven säga ett ord angående lönevilkoren. Jag kan verkligen ej bjuda mycket, ty min börs har en ledsam benägenhet för att få ett hål i botten; — jag är för närvarande rysligt fattig på mynt. Jag förmodar att ni haft höga vilkor hos mrs Paler? Sextio guinger. Oh! säg inte ett ord vidare! inföll hon och höll händerna för öronen. Jag ville önska att-jag kunde bjuda detsamma, men mera än tjugu kan jag omöjligt skaka fram.