Aftonbladet – 1 mars 1870, sida 2

fråga alla mina vänner här i Paris om — men vänta! fortfor hon och fick en tank: full min, jag undrar om — om ni skull vara lämplig — om ni sjelf skulle hafva lus för en helt annan befattning? Jag satt tyst, afbidande vidare förklaring Saken är den, miss Hereford, återtog hor med en affektueradt sorglös ton, att jag nästan tänkt på att resa till Chandos på eti kort besök. Min man skulle fört mig dit men madame de Mellissid har någon tid varit opasslig och Alfred säger sig ej vilja lemna henne. Vi ha just nu på morgonen haft er dispyt om den saken. Detär ju ingen fara med henne, sade jag; vore hon illa sjuk, det skulle vara en helt annan sak, men nu är det verkligen oförnuftigt att hindra mir resa till Chandos bara för litet pjunk. Monsieur Alfred blef missnöjd, förklarade rent ut att han ej ämnade lemna sin mor och att han dessutom sjelf inte befann sig tillräckligt väl för att göra en resa — han har lite feber, eller hvad det är — så ha alla menniskor här i landet, som ni vet. Jag blir alldeles utledsen på att höra dem säga till hvarandra: Jai la fievre aujourdhui! Jag förklarade då att jag ämnade fara utan hans sällskap. Ja, det har jag ingenting emot, svarade han högst förbindligt, så vida du antar en sällskapsdam, ty ensam betror jag dig inte att resa — ett artigt erkännande af mina personliga egenskaper eller huru? Jag medgaf detta — i ett visst afseende. Nåväl, saken blef på fullt allvar afgjord, det blef den verkligen. Jag ser mig nu om efter ett lämpligt ressällskap och kan hvilken timme som helst begifva mig på väg till England. Skulle ni vara hågad att antaga denna plats? Tusen tankar och föreställningar fattade mig och dref blodet till mina kinder. I första