Aftonbladet – 28 februari 1870, sida 2

KRANEN er ANSER LEE RESA RER RR nardag till mig. Gordons och De Mellises komma. Hvilka de Mellissids? frågade jag, som rid ljudet af detta namn kände en mängd ungdomsminnen vakna. Hvilka? Jo, just de Mellissits och inga andra., svarade Kate på vanligt skolflicksmaner. Hon är ung och rygligt vacker; jag såg henne häromdagen, å jag var ute och , åkte med mamma. År hon engelska eller fransyska? Engelska, det vill jag våga på. Ingen fransyska kan tala engelska så det duger. Kate, du gör mig ledsen, då du yttrar dig så der tvärt. och obildadt, intöll jag. Det anstär inte alls en ung dam af godt stånd. Kate skrattade, sade sig vara frispråkig af naturen och att det alldelesicke var värdt för henne att bjuda till på annat sätt. — Af vana, mera än af natur., sade jag och afbidade med otålighet aftonen. Det var Emily Chandos; jag igenkände henne genast. Glädtig, liflig och förtjusande som alltid, kom Hon in i salongen vid sin mans arm, i en klädning af högrödt siden; på hufvudet hade hon en krans af rosor. Alfred de Mellissid såg sjuk ut; åtminstone var han blekare och magrare än i Nulle, då jag såg honom sist. Till att börja med, visste jag ej rätt om hon icke ville känna igen mig, eller om hon hade glömt mig; under aftonens lopp blef jag förvissad om det senare, ty hon tilltalade mig rätt vänligt, om. ock på ett sätt som vitnade om att jag för henne var en främling. En gång föll det sig så, att vi befunno oss helt ensamma i en fönstersmyg och jag afbröt hennes yttrande rörande ett sångstycke med följande ord: hår madame de Mellissid alldeles glömt mig?,