Aftonbladet – 28 februari 1870, sida 2

gen, och han kunde inte hejda sig Nu ligser han sjuk på ett värdshus i Doncaster; ans bror har skrifvit till mig, att de ej ängre våga dölja sanna förhållandet för mig. Reser ni till honom. nu? Jag resa till honom! skrek hon; nej, nte om han låg på sitt yttersta. . Vore inte mina barn äfven hans, skulle jag.aldrig vilja etva tillsammans med honom em enda dag ängre; jag skulle, om möjligt, söka skilsmessa, om inte de tunnes. Ni ogillar mig, det ser jag, miss Hereford, men. ni, som sjelf är ogift, kan inte fullt. uppfatta ett sådant olyckstall. Tycker ni verkligen, att en man har rättighet att: med berådt mod bringa skam och fattigdom öfver hustra och barn? Nej, — ack nej! Det är ett rättvist straff åt mig, utbrast hon nästan vildt. De sade mig huru det skulle gå förr eller senare, ifall jag envisales att gifta mig med James Paler,; men jag. ville ej lyssna till dem. Min mor, mina systrar skola säga mig, att det är alldeles lagom åt mig! Jag hörde barnen gråta och sparka-på lörren till skolrummet, men jag vågade ej gå till dem: å jr Det är närmaste steget till ruinn, sade mrs Paler, och skall beröfva oss hälften. af våra inkomster; tänk er. dessutom hvilken tillfällig. -förlägenhet och skuldsättning det skall: föranleda! Och nu kom jag att tänka )å huru händelser ibland inträffa som så mycet harmät oss, men hvilka. sedermera beinnas vara det bästa som kunde skel. Jag yckte det var ett stort-missödeattförora er, men nu är jag glad deråt, ty huru rore det mig möjligt att hålla en kostam lä arinna för barnen hädanefter? Och-tillräck igt med dörnöstiker, sedan! — ack, ack, huru lycklig jag är !