Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 3

Det nittonde århundradets fåder och söner. Af Ernest Legouve. Öfversättning från fjerde originalupplagan af Turdus Merula. Förra Afdelningen. Den första ungdomen. (Stockholm, L. J. Hierta.) Uppfostringsfrågan i hela dess omfattning står för närvarande på dagordningen i alla bildade länder. I Frankrike har denna fråga erhållit en framstående målsman i den ädle och snillrike Ernest Legouvt, känd för svenska allmänheten genom sitt värdefulla arbete öfver Qvinnans historia. Sina åsigter angående barnuppfostrans angelägenheter har Legouve utvecklat i det nya arbete, hvars tite vi ofvan anfört, af hvilket vi för icke längesedan erhållit en med omsorg och god uppfattning utförd öfversättning af Turdus Merula. I närvarande århundrade, yttrar Legouvå i inledningen till sitt arbete, då allt vexlar, allt förnyas, känner jag för min del knappast någon mera inflytelserik förändring, än den, som egt rum i föräldrars och barns ömsesidiga förhållande till hvarandra. Barnen intaga för närvarande inom familjen en mycket mera framstående plats än förr; vi lefva mera tillsammans med dem, vare sig nu att vi äro svaga och eftergifvande, eller ömma och förutseende; vi sysselsätta oss långt mera än förut med deras fysiska utveckling, deras intellektuella uppfostran, vi drömma om deras framtid, vi lyssna till deras åsigter och omdömen. Sönerna äro nu för tiden ansedda nästan såsom familjens främsta medlemmar och en snillrik man har med tre ord på ett betecknande sätt uttryckt detta förhållande då han sade: Mina herrar söner! — Vitnai detta yttrande om ett godt eller ett ondt? Jag för min del är djupt öfvertygad om, at! vi äro inne på den rätta vägen till det goda jag tror att familjen, likasom samhället, fö närvarande sträfvar mot ett upphöjdt, sedligt mål, öfverensstämmande med menniskans värdighet och Guds afsigter. Men för att detta familjens mål må kunna uppnås, erfordras lifaktig samverkan af alla familjemedlemmarne. Det är denna föräldrarnes och barnens sjelfuppfostran genom hvarandra, som utgör ett hufvudtema i författarens framställding, hvilken för öfrigt icke består i ett abstrakt resonnemang öfve) ämnet, utan rör sig genom konkreta, mec klar åskådlighet uppdragna taflor och bilde från barnets verld, ofta genomandade af er poetisk stämning, som gör arbetets läsning särdeles underhållande. Kapitlen om Kärleken till det sköna, Samvpetets uppfostran sam om Åristokratiska och demokratiska seder är verkliga, små mästerstycken till innehåll oci form. Ofverhufvud tåget innehåller arbete ganska mycket som gör det förtjent af at läsas och begrundas af föräldrar, uppfostrar och barnavänper i allmänhet.