Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 2

bete jag åtagit mig och frågade hvad som var att göra. . Nonsens, miss Hereford! Ni måtte ej förstå er på att spara tid, svarade hon. De förra guvernanter, som jag haft, ha aldrig klagat öfver för mycket arbete. Men, hennes nåd, tillåter ni mig fråga om de samvetsgrannt gjorde sin skyldighet? Ganska medelmåttigt — de voro så ohjelpligt lata. Med er äro vi deremot alldeles nöjda, miss Hereford, och ni får lof att indela tiden så, att den också räckertill för er sjelf. Jag föreslog mrs Paler att antaga särskild lärare för musiken, men det ville hon icke höra på och jag måste således fortfara som förut, på bekostnad af helsa och krafter. Mrs Paler borde utan tvifvel haft någon skönsamhet för mig; men hon såg huru sällan jag gick ut — kanske en enda knapphändij promenad på hela veckan och färden ti kyrkan då söndagen kom. Mina elever voro ute hvar dag, eskorterade af en domestik, två eller tre omsender, och under tiden hade jag de öfriga att arbeta med. Tjeras mor fordrade att hvar och en af dem skulle få en timmes musiklektior, om dagen, hvilket gjorde fem timma? blott för musiken. Det instängda litvöt, arbetet och måhända brist på verklig trefnad började gifva mig nervös hufvudvärk, och en söndagseftermiddag skref jag till mina gamla vänner i Nulle och bad dem om ett råd. Ingen af oss gick ut på en söndag; mrs Paler påstod att ingenting annat en lättfärdighet och synd var att skåda utomhus i Paris på en söndagseftermiddag, och väl hemkomna från kyrkan voro vi således instängda för hela dagen. Sjelf gick hon ej heller ut; den enda som icke underkastade sig detta förbud var mr Paler. Han lät ej binda sig, ZETA AK