Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 2

— VS synnerhet som jag skulle lära dem allt utora att sjunga. Jag vill hoppas att ni blir mig till nöjes, fortfor mrs Paler. Visst har jag hyst mina betänkligheter sedan jag antog er, det. vill jag ej neka till, men att få dem i min mans tränga hjerna, det förmår jag ändå inte; han bara svänger sig på klacken och behagar kalla dem slidder sladder. Betänkligheter, emedan jag endast är nitton år, eller till följd af min underordnade skicklighet i musiken? frågade jag. yIntetdera, Emot er nngdom har jag intet att invända och jag tror nog att er musik är alldeles tillräcklig för det närvarande, Men här ha vi min man. Han kom in — samme till utseendet blyge, tystlåtne, något korpulente herre som i Nulle, fögonen med guldbågarne ej att förglömma. an kom fram till mig och räckte mig vänligt handen. Mina betänkligheter röra ett vigtigare ämne, miss Hereford, fortfor mrs Paler. Om jag kunde tro att ni skall söka undergräfva mina barns religiösa tro och ingifva dem smak för den katolska läran. Mrs Paler!s inföll jag helt öfverraskad. Jag sade er genast att jag är protestant, uppfostrad i den engelska kyrkans stränga troslära. Edra barn hafva samma religion; det är då föga att befara, att jag skulle vilja skada den. Jag vet ingen bättre i hela verlden. Ni måste ursäkta min oro, miss Hereford. Kan ni med rent samvete försäkra mig att ni hatar alla katoliker? Jag stirrade alldeles häpen på henne; och hon såg tigande på mig, synbart afvaktande mitt svar. Om jag icke bedrog mig sväfvade ett leende mr öfver Palers läppar. Ack, mrs Paler, huradan skulle min egen gudsfruktan vara, om jag kunde hata? Var öfvertygad att det bland katoliker finnas lika goda menniskor, lika sanna kristna, som ibland oss — pitiska att göra sin pligt här i lifvet, med blicken ständigt riktad på lifyst efter detta, Se endast de båda systrarna