Aftonbladet – 24 februari 1870, sida 2

alerväg Ul melsingors namn. UvVlanasKa posten ankom ej i går förrän kl. 4,30 min. eftermiddagen och sedandess ha vi ej haft nåson kommunikation. Termometern står nu Då noll och vinden är vestlig. 1 dag ha vi här hjelpligt slädföre. RESTRESOR Norges Fiskerier. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 15 Febr. IL. Samtidigt med att befolkningen längs den norra delen af Norges kust begifver sig åstad till torskfiskena i Lofoten, rosta sig inbyggarne på den södra delen till att emottaga de sillstimm, som under årets första månader närma sig till land ända från Lindesnecs upp till Stat eller, rättare sagdt, till Moldefjordens mynning. För landets välstånd och isynnerhet för sjelfva den fiskande allmogen äro sillfiskerierna icke af samma betydelse som torskfiskerierna, hvilket har sin grund dels i sillens större ostadighet, ty den infinner sig icke alltid så säkert på samma ställen och i lika stora massor, dels i fiskeplatsernas ogynnsamma, för täta stormar utsatta belägenhet. Ehuru det tidigast på året infallande sillfisket, värsillfisket, fortfar i ungefär två månader, nemligen från midten af Januari till midten af Mars, håller det sig sällan på en och samma plats mer än 8—14 dagar, och när det då är förbi, gäller det att i hast följa med dit sillen styr kosan. Icke desto mindre samlas under denna tid stora menniskomassor på dessa stormiga farvatten, och det är knappt någon öfverdrift, om man beräknar antalet af dem, som äro sysselsatta på eller i den omedelbara närbeten af fiskeplatserna, till omkring 50,000 menniskor. De omma ofta långväga ifrån i båtar med ö—6 mans besättning; de, som bo längst mot söder, måste under den stormigaste vintertiden, mellan jul och nyår, passera Jedderens öppna, icke af någon skärgård beskyddade kust. Hvarje båt för med sig 15—30 garn, hvilka sättas ut om aftonen och tagas upp om morgonen; några idka mnotfiske inne i vikarne, hvilka de, när sillstimmen samla sig under land, afstänga med en rad af stora garn (nät), och der de då kunna göra en utomordentligt rik fångst. Nätfiskrarne äro dock alltid färre till antalet, dels emedan deras utrustning är betydligt dyrbarare — 7—800 spd., då deremot en fullt utrustad garnbåt blott kommer på en tiondedel häraf — dels emedan fångsten med nät är mindre säker. Det är icke alltid sillen går så nära in till land, att den kan instängas på detta sätt; dertill kommer, att näten, som måste räcka ända ned till bottnen, äro mera utsatta för att skadas både af den ojemna bottnen och af inträffande storm och ström. Längre fram på året infaller det s. k. sommarsillfisket, hvilket försiggår på hela kusträckan från Stavanger ända upp till Finmarken, i de sydligare distrikten från början af Juli till slutet af September, hvaremot det i de nordligare distrikten fortsättes långt ut öfver hösten, stundom ända till jal. Det är i det hela taget ännu mycket ojemnare och osäkrare än vårsillfisket och medför derföre ofta förlust för fiskrarne, så mycket mera som det försiggår p en årstid, då arbetskraften är dyr och i många distrikt jordbruket försummas för fiskets skull. Det bedrifves mest af folk, som är bosatt i sjelfva fiskeridistrikten, och till och med der, hvarest det idkas af främmande fiskare, är dock sammanskockningen af allmoge till följd af detta fiskes osäkerhet ringa i förhållande till det tillopp, som eger rum vid vårsillfisket. Deremot segla en mängd uppköpsfartyg omkring vid fiskeplatserna, för att uppköpa och insalta sill samt föra den till. städerna. Dessa fartyg utrustas förnämligast af köpmän i Trondbjem, Bergen och mellanliggande städer; men en icke ringa del är äfven från landtdistrikterna. Under de sista månaderna af året från slutet af Oktober tillbörjan af December har slutligen på de senaste åren det ofvannämnda storsillfisket i Nordlands amt visat sig. Den sillsort, som här i ofantliga massor sätter under Jand, är ungefär af samma storlek som den vanliga vårsillen, men fetare och finare än denna. Idkandet af detta fiske är dock förenadt med stora faror, emedan det försiggår under den mörkaste och strängaste årstiden vid en ytterst farlig kust, som, saknar hamnar, dit. uppköpsfartyg kunna gå ip. Alltsedan år 1808, således i 62 år, har vårsillfisket ständigt varit lönande på den norska kusten, hvaremot det enligt äldre berättelser tyckes, som om det förut emellanåt i längre eller kortare perioder har varit borta. Det är naturligtvis af stor praktisk vigt att veta, huru det egentliga förhållandet härmed har varit, och om det ligger någon sanning till grund för den i fiskeridistrikterna mycket utbredda meningen, att vårsillen har sina bestämda perioder af 20—25 år. Detta senare tyckes vara tillräckligt vederlagdt, och till. och med den fruktan, man enligt de gamla berättelserna borde hysa, att sillen plötsligt kunde upphöra att stimma in till Norges kuster, anse många ogrundad. De tro nemligen, att man icke af. bristande underrättelser om fisket i gamla dagar är berättisad att slnta till. att det icke ect rnwä. och