Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 3

XD VAN Hr Liss Olof Larsson måste uppträda emot de ifrågavarande förslagen, för att freda sitt samvete, ehuru det kändes något motbjudande, då han väl vet, att han i denna sak hör till minoriteten och att man skulle komma att med ofördragsamhetens stämpel brännmärka dem, som höra till denna minoritet. : Men högre än alla betänkligheter står dock öfvertygelsen, grundad på det samvetsgran naste sträfvande att granska och väga hvad som i ämnet blifvit andraget. Tal. skyndade att öppet förklara, att han i denna sak befunne sig på alldeles samma ståndpunkt som denna dag för treår sedan. och han hoppades att få röna öfverseende, om hans förstånd och bildning icke räckte till, för att fatta de skäl, som från motsidan anföras. Han ansåge, att den föreslagna förändringen i 28 8 refyringsformen vore hvarken. nyttig eller nödig. en första frågan han gör sig, då det gäller att förändra en lag, är den, om lagen visat sig olycksbringande. till sina följder och om det nya, som föreslås i stället, innebär garanti för något bättre. Han kunde nu för sin del icke upptäcka några sorgliga följder af de ifrågavarande lagbestämmelser; landet har under den tid som förflutit sedan de -inflöto i grundlagen utvecklat sig och gått framåt i alla riktningar. Man har sagt, att det icke går an att i denna sak bry sig om allmänna opinionen (en röst: nej, det har ingen sagt!) och man -har gifvit: denna -opinion: benämningen -fördomar, Det är visst sannt, att det stundom är riktigt, att icke-lyssna till opinionsvinden;. men i en sak som så nära rörer-och så djupt ingriper i folkets lif, ärdet rätt och billigt att lyssna till dess röst och tal. tror: verkligen att det långt öfvervägande flertalet af menige man icke önskar att få embeten. och tjenster besatta med främmande trosbekännare. Deremot måste tal. erkänna att han icke kunde ge sig till att fara kring hela Europa, för att hemta skäl till en grundlagsförändring iSverige. Och hvad sjelfva meningen inom representationen angår, så visade ju frågans behandling vid-1867 års riksdag, att. den visst icke lärsså kompakt. Förslaget blef ju af denna kammare till-en början: återremitteradt Och första kammaren antog:det med-en ringa majoritet, Man har. talat-om rätt och rättvisa, men tal. kunde icke fatta; att dessa främlingar kunde ha någon :rätt att.pocka på rättigheter af det ena eller andra slaget; det hade visat sig, att så snart de hade fått ett, så ville de genast ha ett annat och så skulle det gå i oändlighet, tills det kanske komme så långt, att vår kyrkas bekännare finge hos judarne anhålla om beviljande af rättigheter. För att visa, huru föga lämpligt det var att säga att främmande trosbekännare lede några rättskränkningar ville tal. begagna ett bildligt exempel. Här finnas ju i vårt land en mängd 8. k. ordenssälliskaper med sina särskilda stadgar och inrättningar. De bestämma: vissa vilkor, som måste uppfyllas för att man skallkunna intagas i sällskapet och der bli röstberättigad ledamot. Hvad skulle man säga. jom åtskilliga utanför stående personer skulle pocka på att komma in i sällskapet, utan att uppfylla vissa af de föreskrifna vilkoren? Det är den store Gustaf Wasa, som vi ha att.tacka för det skick af kyrklig sjelfständighet, som han grundade i,med Gud och Sveriges. allmoge,. Johan III sökte I visserligen rubba det, men försöket misslyckades. I Den lutherska kyrkans rätt häfdades af Gustaf II Adolf med offret af mycket svenskt blod. Beklagligtvis hade svenska folket jemte sina minnen beI varat ett framstående karakterslyte, en fåfänga, som uppenbarar sig i smaken för allt utländskt. Det var denna smak, som hade lockat judarne hit till landet, emedan de på. den kunde grunda utsigten att förtjena penningar. För sin del trodde talaren, att den stora mängden väl kunde behöfva jett :skydd emot de filosofiska spetsfundigheter, som skulle kunna på mångfaldigt sätt spridas, om dessa förändringar ginge igenom. Det arbetas mycketpå att befrämja undervisningeni våra skolor; men. hvad skulle folket tänka, om de skulle nödgas apförtro sina barn åt främmande trosbekännare, om de Iskulle komma hem och säga: det som I hafven sagt mig vara heligt och vördnadsvärdt är icke så, ty det ha personer, som ega långt mera bildning än I, upplyst mig om., Visserligen är det för:samlingarnes rätt att tillsätta lärare, men man vet, huru denna rätt på flere ställen kan utöfvas jaf en enda person. Att den föreslagna förändringen skulle vara behöflig ur synpunkten af statens gagn joch fördel kunde talaren icke fatta, då det ö0dock funnes tillräckligt ja alltför många, som trängdes på embetsmannabanan, utan att man skulle behöfva öka deras antal med sådana främmande trosbekäpnare, som icke vill ikläda sig statsreligioned. Af hela sitt hjerta måste talaren ivotera afslag.å båda de föreslagna grundlagsändringarne. i Hr Dahm skulle önskat, att den föregående taJaren ur inledningen till sitt anförande hade uteJemnat hånet mot dem som fara kring hela Eus ropar, för att hemta skäl för refornien. Han måste beklaga, att något sådant kan yttras inom denna kammare, då det är klart, att det vore godt, om män kunde på forskningens och iakttagelsens väg färdas hela verlden omkring, för att söka sanninen... Samme man hade påstått, att man icke ioch ör den föreslagna reformen kunde göra gällande några rättvisans fordringar. Det vore Öönskligt, om alla invändningar voro så lätt vederlagda. Rättvis är dennareform, derför att då de främmande trosbekännarne uppfylla alla medborgerliga pligter och skyldigneter, böra de äfven ega de medborgerliga rättigheterna. I afseende på gagneligheten af denna reform hade blifvit yttradt, att staten icke behöfver dessa främmande trosbekännares krafter. Talaren ville derpå svara: jo, staten behöfver dem. Här kunde ju icke bli fråga om annat än att för Btatens gagn utvälja de bästa, och ju flere goda krafter staten har att välja på, desto bättre måste resultatet bli. Den förändring som här är föreslagen i 288 Regeringsformen låter sålunda både den enskilde oah staten komma till sip fulla rätt. Den innebär ingenting annat än en tillämpning af den princip, som med oemotståndlig makt gjort sig gällande i Europa, och ij nlighet med hvilken man yrkat, att ingen må ha företräde till statens funktioner till följd af börd eller särskilda privilegier. Det är visserligen sannt att vid de stora na reformer, som hos oss varit å -bane och lifvit frnomförda, det varit fråga om upphäfvande åf ett fåtals privilegier till förfång för de många; men det skulle ligga en stor brist på högsinthet i ått nu vilja vägra tillämpningen af samma Printip, då det gäller de mångas privilegier gent emot de få. Den föregående talaren hade talat åtskilligt derom, huru vårt land gått framåt under det na ifrågavarande lagbestämmelser funnits gällande; men det vore i sanning svårt att fatta, i hvilket fana itdtsförhållande framätskridandet och intoleransen kunde stå till hvarandra. Han hade äfven varit rädd för det inflytande som dissenters kunde utöfva såsom: lärare.:. Man borde härvid komma ihåg, att det aldrig kände komma ifråga att de skulle bli vare sig folkskollärare eller religonslärare; men hvad ondt det skulle vara deri, om de t. ex, vore lärare i matematik eller naturvetenskap vid elementarläroverk, vore i sanning svårt atc fatta... .Såsom gammal skölman kunde talaren vitsorda, att lärarne i: de vetläsliga ämnena icke befatta sig med någon religiönsundervisning, de kärna sig hvarken ha tideller befogenhet dertill: De sysselsätta sig med sin vetenskap, och i-vetenska. pen fnnes intet annat kätteri än osanmingen, den må nu komma ur den ene eller andre religionsbekännarens mun. För öfrigt bör man komma ih8 Att till lärare vid elementarläroverken endast k,nna frågakomma bildade män; kristendomnn nar numera så genomträngt alla förhällander, hela vår bildning, att ingen bildad menniska, äfven om hon ex. räknas bland mosaiske trusbekännare, står ttanför detta mäktiga inflytande. En bildad jude SR tiden är långt mera kvisten jän han sjelf Man har påstått, t de mosaiska trosbekänarne äro främlingar, att de bilda en särskild naionalitet. um icke vill assimilera sig med andra. Ja, bör finnes onekligen ett antal personer ibland 988, som i allmänhet äro mycket mörklagda och bära i sina. drag en orientalisk prägel; men månne 5 ST LAN I DS STAN 3 SAVE IUGULG