Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 2

jemt qvar i Nulle, enligt skolflickornas påstående fängslad af Emily Chandos skönhet. Emily log vid detta skämt men förnekade det ej. Hennes kamrater påstodo ännu en annan sak — att den sköna ringen med pensben var en gåfva af honom och icke heller detta nekade hon sanningen af. Tro det om ni så behaga, var allt hvad hon svarade. Hon kan inte tänka allvarsamt på honom, yttrade en dag Ellen Rosser. Det vore ett parti, som aldrig hennes slägt skulle tillåta. Hans familj är endåst af underordnad rang och fransman är han dessutom. — Det duger ej för miss Chandos af Chandos. Jag vill inte ens tala om att han är en fåfäng språvt. Ellen Rosser, jag får underrätta dig att jag hör hvad som yttras,, sade miss Chandos och höjde sitt rodnande ansigte från puleten. Just derför säger jag det, svarade Ellen, som likväl icke hade afvetat Emilys närvaro och med en viss förvirring spratt till vid ljudet af hennes röst. Jag tror mig veta att han inte har mer än ett — högst tvåtusen pund om året, en rätt god inkomst för en fransman; men hvad förslår detta för en make till miss Chandos? Fortfar, Ellen Rosser! Jag skall sedan berätta något om dig. Och oafsedt allt detta, finns ännu ett stort hinder, fortsatte Ellen, som nu börs jade lifvas att uppräkna alla betänkligheter; De Mellissias äro katholiker, som vi veta, och familjen Chandos deremot stränga protestanter. Lika gerna skulle lady Chandos ifva Emily åt storturken, som åt Alfred de ellissid.n En rörelse vid Paptn i ett hörn af rummv; för Uvs all att so djt, På en låg