Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 2

Norges Fiskerier. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 15 Febr. Samtidigt med att amtmännens berättelser från de särskilda delarne af landet gåfvo en tyvärr alltför otvifvelaktig visshet, att skörden för de jordbrukande klasserna skulle bli under medelmåttan, ja att det till och med i somliga distrikter skulle närma sig till ett missväxtår, ingick från kusttrakterna underrättelse, att fiskstimmarne styrde mot land i sådana massor, att det såg ut, som om menniskorras uthållighet att hemta upp den värdefulla fångsten ur sjön förr skulle finna sin gräns än hafvets beredvillighet att erbjuda offer af sin rikedom. Från Nordland berättades, att storsillfisket var i full gång, och nu, då det är slut, heter det, att man till utskeppning skall ha ungefär 200,000 tunnor, förutom hvad som förbrukas i sjelfva fiskeridistriktet, nemligen antagligen omkring 50,000 tunnor. Färdig till utskeppning representerar hvarje tunna af denna vara ett värde af 4 spd. 12 skill. a 4 spd. 60 skill., således tillsammans en rund summa af 820,000 —900,000 spd. Det är icke mer. än6 ä 7 år sedan detta fiske, som pågår från början af Okt. till slutet af Dec., förnämligast i Vesteraalen och Helgeland, och som gifver en vara, hvilken har likhet med den vanliga vårsillen, men är fetare: och finare än denna, först visade sig. I början var man alldeles oförberedd, och fångsten blef derföre ringa; sedermera har den ständigt stigit; men ännu är det brist på händer och båtar. Ännu starkare förmärktes denna brist, då på nyåret plötsligt på hela kusten af Vestlandet sillstimmar kommo in emot land i så stora massor, att priset sjönk till den grad, att det knappt lönade sig att ösa upp fisken ur sjön: I Bergen gick för en månad sedan priset ned till 24 skill. pr tunna (omkring 480 sillar); från Stavanger berättades det, att stora sillmassor voro ända inne-i stadens hamn, och på några ställen stod sillen så tätt, att man formligen kunde ösa upp den med håf. Man tyckes, hvilket: ej är att undra på, ha sväfvat i den största förlägenhet, hvad man skulle göra med all denna rikedom; befolkningen, som just rustade sig att begifva sig ut på det begynnande vårsillfisket, hade ännu blott i ringa antal infunnit sig vid fiskeplatserna, och till och med der det fanns folk, saknade man transportmedel. Bergenserne afsände. de ångfartyg, som voro disponibla; men dessas användning till uppköpningsoch transportfartyg har ännu icke — tack vare den ogrundade fruktan, man så länge hyste, att ångfartygen skulle skrämma bort fisken — uppnått något synnerligt omfång. Att noggrannt uppgifva det penningbelopp, som värdet af den hela året igenom utåt den norska kusten fångade fisken representerar, är naturligtvis en omöjlighet, emedan man af uppgifterna på hvad som utföres från de särskilda kuststäderna icke ser, huru mycket som förbrukas i sjelfva landet, och då jemförelsevis fullständiga uppgifter om hela den fiskade qvantiteten blott meddelas från några af de större fiskerierna, vid hvilka staten har etablerat en uppsigt. För hvad fiskerierna kunde inbringa med tillräcklig arbetsstyrka och fullkomliga transportmedel kan man knappt en gång nämna en gräns... , Trots den ofullkomlighet, som sålunda nödvändigtvis vidlåder alla redogörelser för fiskerinäringens ekonomiska betydelse för Norge, torde det .dock. måhända icke vara utan intresse att sammanställa en del af de statistiska och historiska upplysningar, man eger, och detta faller sig nu så mycket lättare, som man i den nyligen utkomna femårsberättelsen öm rikets ekonomiska tillstånd under perioden 1861—065 finner åtskilliga data, som, om de också ligga något tillbaka i tiden, deremot måste antagas, då de omfatta en längre tidrymd, träffa det i medeltal rätta med större pålitlighet, än om man blott toge uppgifterna för ett enda år. Hör ämnet också icke till de allramest underhållande, har det dock sin betydelse genom den närings omfång, om hvilken här är fråga, en näring, som mer än något annat räddar en stor del af Norge från att sjunka ned till hvad det säkerligen