Aftonbladet – 22 februari 1870, sida 2

guvernanten skulle resa på samma gång, skickades Hill med mig blott till London. Hvilken vacker ring! utbrast jag, sedan jag en stund sett på huru stenarne blixtrade i skenet från lampan. Hennes blick föll på ringen; hon rodnade och log, vred den af och an på fingret, satte sig ned på kanten af min berth och sade med ett halft förtroligt uttryck i rösten: Ja, är den inte förtjusande? Må ingen erbjuda mig en ring, som ej är vacker — den ,skulle jag åter kasta för gifvarens fötter! Årmlle Barlieus skola stor? Medelstor. Vi voro sjuttiofem sista terminen. Sjuttiofem! inföll jag förvånad öfver det stora antalet. Deri inbegripes äfven halfpensionärerna — nära femtio — men med dem ha viintet att göra. Der är tre klassrum, ett för de äldre, ett för de yngre af eleverna och ett för halfpensionärer. Finnas många lärarinnor? Sex, med de båda föreständerskorna; och sex mästare derjemte, som äro nästan beständigt upptagpa. Tycker ni i det hela om att vara der? Ja, svarade hon med ett betydelsefullt leende, nu tycker jag mycket om att vara der. Men jag har lust att gå upp på däck för att se solen gå upp, således — farväl så länge. . Vi hade en stormig resa, på hvilken jag ända till denna dag ej kan tänka utan en önskan att — jag kunde glömma densamma. Sent på eftermiddagen inlopp fartyget i hamnen, dit det var destineradt. Midt under allt spring och brådska före landstigningen hände det sig att en uvg, vacker fransman hoppade ombord trots tullbetjeningens försök att hindra honom, skyndade fram till Emily oh