Aftonbladet – 21 februari 1870, sida 3

am ÖKR TEA I AE SKER AUT BULT et för någonting vördnadsvärdt.. Men just derföre trodde han det vara af största vigt, att alla dess medlemmar kunna hysa vördnad för detsamma, och det kunna de icke när de finna sig tillbakasatta genom orättvisa lagar. Samme talare hade anmärkt, att i förslaget religionsfribeten icke är fullständigt genomförd. Äfven detta är saunt. Det är framstäldt under förutsättning af statskyr kans fortfarande tillvaro. Derföre kunde det icke genomföras efter en ren och klar princip. Statens embetsmän utöfva hos oss ännu åtskilliga funktioner, som ingripa i kyrkans angelägenheter, liksom presterna hafva åtskilliga verldsliga befattningar. Till följd af denna sammanblandning var det vid framställandet af ett så beskaffadt förslag nödvändigt, att man uttalade principen, men inskränkte den i tillämpningen. Inskränkningarne kunna: endast hafva den betydelse att utgöra en garanti. för kyrkan så lävge sammanblandningen mellan hennes och statens angelägenheter fortfar. I den mån staten drager sig tillbaka från det kyrkliga området förfalla de af sig sjelfva. Hvad man bör sträfva att komma till är att inskränkningarne icke mera måtte hafva någon betydelse.. Man har ansett det för en inkonseqvens, att främmande trosbekännare icke kunna blifva medlemmar af. statsrådet men väl af högsta domstolen. Men skälet hvarföre de blifvit uteslutna från det förra är tydligt nog. Statsrådet kan i vissa fall komma att regera, således-äfven utöfva konungens funktioner såsom svenska kyrkans öfverhufvud. Något sådant skäl finnes icke i fråga om högsta domstolen. . Dess medlemmar skola endast döma eniigt lag, och såsom redliga män böra de kunna göra detta utan afseende på den tro de bekänna... Högsta domstolens befattning med kyrkolagsfrågor medför här visserligen en olägenhet; men i den utveckling våra kyrkliga förhållanden nu. börjat taga, och det inflytande. kyrkomötet erhållit har man ett korrektiv häremot. Man har ansett ordet religionsvård obestämdt och sväfvande men talaren ansåg att det i vårt lagspråk har en ganska bestämd betydelse. Det omfattar alla sådana förvaltningsåtgärder, som vidtagas för att ordna de kyrkliga.angelägenheterna. Det bör sålunda icke sammanblandas med religionsbrott, som hör till strafflägens område. Man har gjort en skildring af, huru. en jude skulle taga sig ut såsom domare, isynnerhet då han skulle taga ed af vitnena, För , sin. del kunde talaren icke förstå, att man häruti kunde finna något anstötligt. Domaren förestafvar. eden, sedan han först erinrat om dess vigt och betydelse. Talaren kunde icke tänka sig någon redbar man af hvilken trosbekännelse som helst, från hvilken icke en sådan varning bör tränga -till. samvetet; Sedan är det vitnet som aflägger eden. Det är tillvaron af en svensk statskyrka, som gjort att. förslaget fått ett så beskaffadt utseende som det har, och att det icke kunnåt blifva något helt. Det har blifvit anmärkt, ätt. hela vårt. samhälle hvilat på statskyrkans grund under tre och ett half århundrade. Detta är sannt;. men man har dock under senare tider alltmera lossat på de gamla banden. Då det förut varit stadgadt i våra grundlagar, att hvarje svensk medborgare måste vara. af den rena evangeliska läran, intogs deremot i 1809 års grundlag en toleransförklaring i R. F. 16 8. Sedandess har man småningom ändrat vår lagstiftning för att bringa den i öfverensstämmelse med detta grundlagsstadgände. R. F. 28 afsåg ursprungligen att för. behålla statens embeten åt infödde svenske män af den rena evangeliska läran. Endast några få befattningar undantogos,. hvilka äfven främlingar kunde erhålla, och såsom främlingar ansågos utländingar och främmande trosbekännare. Småzingom utvidgades dessa medgifvanden åt utländingårne. Nu är det fråga om att äfven göra rätt. visa åt dem bland våra egna medborgare, hvilka för sin trosbekännelses skull varit ansedda som främlingar. Talaren kunde icke annat än af hjertat önska, att den skranka måtte borttagas, som utestängde dem från offentlig verksamhet. Under ett mångårigt vistande vid universitetet hade talaren känt flere främmande trosbekännare, hvilka der idkat studier. De hade utmärkt. sig genom flit och ett godt uppförande. De hade förvärfvat sina kamraters förtroende. Deras lärare hade endast kunnat beklaga, att de efter den bästa förberedelse dock icke kunde få en sådan plats i samhället som öfverensstämde med deras anlag och deras förtjenst. Det vore en orättvisa att längre utestänga dem för deras trosbekännelses skull från den offentlige embetsmannens, den akademiske lärarens och skollärarens värf. Man har anmärkt, att det skulle kunna blifva skadligt att låta dem deltaga i undervisningen vid elementarläroverken i anseende till dessa läroverks uppfostrande karakter. Men är det väl tänkbart, att den evangeliska kyrkan skulle hafva så liten kraft, att den icke skulle utöfva något slags inflytande på hvarje medborgare. Är det väl bättre att mor, I matematik eller språk har en sömnig lärare, som bekänner sig till evangeliska läran, än att man har en skicklig och nitisk lärare af annan trosbekännelse: Den förklariog konungens förste rådgifvare uttalat, borde kunna häfva alla betänkligheter angående den praktiska tillämpningen af förslaget. Statsklokheten bjuder attgenomföra denra reform, och den religiösa känslan kan icke taga någon skada af densamma. Det är af vigt för vårt land, att vi icke mera må hafva några svenska medborgare som för sin trosbekännelses skull äro tillbakasatta. Talaren yrkade bifall Grefve Ehrensvird förundrade sig, att icke de som. förklarade sig vilja hafva främmande trosbekännares rättigheter utvidgade, men icke i så vidsträckt mån som af 1867 ärs konstitutionsutskott blifvit föreslaget, icke begagnat den tid af 3 år, som sedandess förflutit, att väcka ett annat för släg. För sin del ville han dock icke beklaga att ej så skett, ty om man fu hade att välja mellan detta förslag och ett mindre långt gående, skulle en tillfredsställande lösning af frågan icke varit så lätt som nu. Äfven detta förslag gick icke så långt, som talaren och många med honom skulie önskat. .Derefter vände han sig mot de anmärkningar som från motsidan blifvit gjorda. Man hade framställt religiösa betänkligheter mot anställandet af judar såsom domare. Men kan en luthersk domare varna en jude för att aflägga falsk ed, så kan äfven en judisk domare gifva en mediem af ståtskyrkan samma varning. Vidare framhöll han orättvisan i att främmande trosförvandter skola bes höfva afsvärja sin tro för att få anställning i statens tjenst. Den mosaiska församlingen iden stad der han är bosatt hade gifvit honom i uppdrag att för riksdagen frambära en förklaring, att de med tacksamhet skulle mottaga den föreslagna grundiagsförändringen.. . Han var icke nu i tillfälle att meddela ordalagen i denna förklaring; men han kunde försäkra att samma. anda, som genomgick adressen från mosaiska församlingen i Stockholm, äfven utmärkte denna. Talaren erinrade om Macaulays yttrande angående judeemancipationen, nemligen att denna sak är svår att försvara derföre, att det är omöjligt att finna några bättre bes vis för densamma, än de som redan blifvit framställda. Den föreslagna förändringen är möjlig att genomföra. Den är nyttig vch nödvändig ty den är rättvis. I rättvisans namn och i religionens, namn som icke vill skyddas genom orättfärdiga medel yrkade talaren bifall till förslaget. Hr Beckman förklarade, att då han im åter begärde ordet gjorde--han det för att förebygga ett missförstånd. Man hade på On motsatta sidan vädjat till den religiösa Vanslan och till kriAA stendomens stora kärleksynd: du skall älska din nästa såsom dig sjelf. Om talaren förbisett detta bud och fört ofördragsamhetens talan, skulle han icke kunna försvara sin ställning. Men sådan hade icke hans imening varit. Han hade icke talat om individens rätt till samvetsfrihet, något som han aldrig velat bestrida, utan om samhällets rätt i fråga om embeten, hvilka äro af den ömtåliga vatur, att deras utöfning beror på det religiöst-sedliga åskådningssätt, som genomgår sams hället. Han hade icke sagt, att alla embeten äro af en sådan beskaffenhet. Vid många embeten är det nog, att den som förvaltar dem är en hederlig man.: Men det finnes äfven några vid hvilka det icke är indiffarant mm dan ons asgo a