Aftonbladet – 19 februari 1870, sida 3

kallade kulturfrågorna, döma oss ej efter besluten i ekonomiska detaljer, utan efter afgörandet af de Va TS I KEER VIS SUB MAR 1 ra I frågor, der rätt och frihet och humanitet i stort vunnit en seger, eller lidit ett nederlag. Från de angifna tre synpunkterna anhåller jag nu att få något närmare, om än i korthet, beTtrakta de grundlagsändringsförslag, som i dag skola lafgöras, och motivera det bifallande votum, som jag lifligt önskade måtte blifva kammarens enbäl liga. Först och främst erinrade jag derom, att -Isjelfva kärnpunkten i tidens frihetsfråga är denna, att staten eller statsmakten — genom sin inned Thafvare, den vare regering och folkförsamling, elHer.endera — bör träda tillbaka från de områden, Tden inkräktat från individen, och till dessa hör, bland andra, den religiösa trons och öfvertygelsens, der staten ej med rätt kan ingripa. Det låter sig mycket väl historiskt förklaras, hvarför staten tillförene ansett sig berättigad att söka framtvinga trosenhet. Derför att kyrkan under medeltiden obestridligen kraftigt bidrog att utveckla den först sent framspirande föreställningen om en statsmakt, om en öfver den individuella sjelfrådigheten och den provinciella avtonomien höjd, berättigad myndighet i samhället, så kom det sigg att man sedermera när staten vid reformationen. ermera, ni . reforj ? ärft kyrkans makt, antog och rentar äv. dade till en statsmaxim, att trosenheten, statskyrkotvånget vore oumbärligt vilkor för statens och folkets politiska enhet och sammanbållning, för det werldsliga regementets kraft och styrka. Denna föreställning klingar redan ganska tydligt genom det bekanta utropet å Upsala Möte, efter Augsburgiska bekännelsens antagande, att nu är Sverige blifvet en man; och den uttalas med stark tonvigt t. ex. i 1634 års riksdagsbeslut. Denna uppfattniog och denna statsmaxim äro, som sagdt, förklärliga för den tiden, då de religiösa motsatserna spelade en helt annan roll, än nu. Men i och dermed att man förklarat uppkomsten af denna princip, har man ock visat, att den saknar all rimlig grund i vår tid, då de religiösa motsatserna ej längre ega samma betydelse, som för tvåtill trehundra år sedan. Hvem kan t. ex. vara blind för det uppenbara faktum, att den franska staten var ganska svag på den tiden, då han sökte kufva bugenotterna och återställa den katolska trosenheten, men starkare än någonsin förut, sedan han under revolutionen förklarat alla trosbekännelser likaberättigade? Är måhända Preussen nationelt och politiskt svagt derför, att nära 33 proc. af dess befolkning äro katoliker; har det väl derför någonsin upphört att vara en till hela sin karakter protestantisk och just såsom sådan betydande makt? Den nya representationen — yttrade jag. vidare — har till förutsättning ståndsoch klass-skilnadernas upphäfvande. Hon är i dag kallad att afgöra, om hon vill vara detta sitt ursprung trogen och sjelf fortgå på den väg, som öppnades för henne. Denreligiösteller kyrkligt-politiska klassskilnad, som ännu hos oss står qvar, är fullt analog med klass-skilnaden efter börd, förmögenhet och dylikt. Likasom fordom bördsaristokraten eg je på sitt så kallade ädlare blod, och liksom len rike på sina ekonomiska företräden, så äfven en intolerant statskyrkas anhängare på sitt förment bättre vetande, på sin förment renare tro, såsom grund för medborgerliga företrädesrättigheter: Månne då detta anspråk är mera rimligt, är det mindre högmodigt, mindre osedligt, mindre irreligiöst, än de förre? Nej, ty ingen har fått något privilegiam på sanningen. Sanningen, äfven den religiösa, är ej en gåfva att emottaga, utan en uppgift att lösa, ej någonting en gång för alla färdigt och afslutadt, utan ett mål att sträfva till. Men om detta är hennes karakter, och då menniskorna lyckligtvis ej äro blott exemplar af samma typ, utan: personligheter med hvar sina egendomliga anlag och åskådningssätt, hvarigenom — såsom genom sitt medium — hon måste passera, så måste hon ock för olika personer bli mer eller mindre skiljaktig: Med ett ord: för menniskan finns sanningen blott i form af personlig öfvertygelse, och-den religiösa sanningens rätt är derför ingen annan än den religiösa öfvertygelsens. Sås lunda har min åsigt lika rätt, är min tro lika god som din; :och derför hör allt detta till den inre verld, om hvilken väl må diskuteras, men hvari. från ej utan våld kan härledas någon legal skiljaktighet i samhällslifvet, efter hvars lagar och former mina handlingar — men ej min tro, som ej låter sig befallas: — hafva att rätta gig. Just af aktning för sanningen, just emedan man erkänner att hon i sig bar en absolut rätt, måste man ute, vilkor och inskränkningar respektera hvars 0C, eng tro och öfvertygelse, ty blott i den formen finns, som redan är sagdt, sanningen till för menniskan: eljest sätter man högmodigt och iabilskt sin öfvertygelse om sanningen i sanningeng eget ställe. Och när staten säger, att den encg öfvertygelse är sann och den andres falsk, semt på grund deraf gifver åt den förre rättigheter, som vägras den senare, så kränker han just den sanning, han säger sig akta och vilja skydda. Staten införer då en andelig träldom, icke mindre verklig och icke mindre förkastlig än det fysiska slafveriet: eller huru skulle väl majoriteten af ett folk kunna ega mer rätt att göra sig till herre öfver sina dissentierande medborgares själar, att förfoga öfver deras andliga lif, deras tro och öfvertygelse, än öfver deras kroppar, deras personliga frihet och deras händers arbete? Slutligen anmärkte jag, att kammaren genora sitt beslut skall ådagalågga, om det framåtgående i frihet, den representerar, hvilar på den trygga grundvalen åf en rättvisa, som ej blott fordrar ökade förmåner för flertalet, utan äfven har blick och hjerta förminoriteternas intresse och rätt. Detta är en pröfvosten, som skiljer det äkta frisinnet från det:falska, Jag ville önska, att enhvar, som i denna fråga har en röst och som är tveksam, i hvilken riktning den bör afgifvas, måtte till sitt eget samvete ställa dessa tvenne frågor: om jag tillhörde en :medborgareklass, som i århundraden förtryckts, af hvilken samhället väl utkräft skattebidragen, men hvilken det hånfullt vägrat de dyrbaraste medborgerliga rättigheter, om jag kände hos mig koncentrerad det lidandeg och de oförrätters bitterhet, som hopats på mina förfäder, som. drabba mig sjelf, som hota mina efterkommande, är jag väl då säker på mig sjelf, att jag ej skulle känna mig frestad till Xpproriska, iendtliga tankar mot ett sådant samhölle elleråtmtar stone till likgiltighet för dess väl? Och den andra frågan är denna: när jag vidare Ser, att de bland mina medborgare, hvilka just röva denna lott, icke less mindre utmärka sig genom fosterländskt inne och medborgerliga, dygder, tåligt bidande att le herrskandes rättsgänsla omsider för deras längan och förmåga att verka i det allmännas tjenst kall öppna ett vidgadt utrymme, uppfyller jag ej lå den mest befallande bland Pligter, när jag lyssur till -det budet, att allt, hvad jag vill att menviskorna skola göra mot mig, det skall jag ock söra mot dem? Det ör ett fåtal frågan rörer ; Hen betydelsen af en åtgärd, hvårigenom länge rägrad rättvisa beviljas, får ej: uppskattas efter deas siffertal, som den närmast och omedelbart vidcommer, ty sådan är välsignelsen af det rättas Itöfning, att fördelarne likaväl äro gifvarens sop. nottagarens. Det-har sagts — jag vet ej, om med skäl eller skäl — att i denna kammare skall finnas ett arti, och dertill ett mäktigt, som särskildt gjort ill sin uppgift att förtjena namnet mationelt, )m så är, vill jag hoppas, att det ej har för fsigt att söka en nationell förmån eller utmärelse för Sveriges folk deri, att reugiös ofördragamhet och samvetstvång här skola upprätthållas ingre, än annorstädes, utan att äfven dess omsorg m vår nationella heder skall mana det, att låta en svenska nationen omsider ställa sig i jemnredd med alla de andra bildade folken. Det hår ock blifvit sagdt — af dem, som ej äro len nya representationens vänner -att de stora umanitetsfrågorna ej ha mycket deltagande att åräkna från denn3 kammares majoritet; men yckligtvis är det ännu icke visadt, att man skulle