Aftonbladet – 19 februari 1870, sida 2

svara, men hans ord dränkas i sorlet. äfven nrikesministern reser sig och talar från sin lats på samma gång som Ollivier från tribunen, nen lyckas lika litet göra sig hörd. Eugene Pelletan understödjer Ferry, och yttrar att han begifvit sig till mötet vid Rue de Lyon, för att söka släcka den brand som ministören tändt. — Nytt larm, hvarunder utrikesministern Daru, med stentorsstämma utropar: Det är falskt, att vi upptändt branden; vi söka att släcka henne. — Jan, svarar Pelletan, jag vet att ni och flera af edra kolleger ären hederligt folk, men om man från alla håll i Frankrike vädjar till den råa styrkan, är felet de emötanstiftares, som genom våld bemäktigat sig makten och ännu behålla henne. I ären liberala, men I bebon ett gammalt hus, hvars mobilier är autokratisk. Man kan lätt föreställa sig hvilken storm dessa ord skulle uppväcka, och likväl hade han ännu ej hunnit sin kulminationspunkt. Det sker först när Ferry framställde sin andra fråga: Hvarför har man arresterat alla medarbetarne i La Marseillaise? Ville man kanske med ett enda notvarp fånga alla Frankrikes republikaner?, — Rättvisan har tagit hand. om. saken, svarar inrikesministern, och jag har med henne ingenting att skaffan. — Ah, er rättvisa, utbrister Ferry, är i politiska mål mig i högsta grad misstänkt,. Vid dessa ord rusar hela: högern v p som en man, och dränkeri sitt larm både Ferrys och presidentens röst, hvilken senare först efter en lång. stund lyckas göra sig hörd och förklara, att han kallar, Ferry till ordningen. Han uppmanar på samma gång Ferry att förklara sig... — Jag ville säga, fortsätter deputeraden för Paris, att man bland de största olyckor som en tjuguårig personlig regime tillfogat landet måste räkna domarkårens försiafyande. Oväsendet fördubblas, från alla håll skalla rop: Till lordningen! Majoriteten är i en: oerhörd jäsning.. Ollivier reser. sig och synes uppmana presidenten att för andra gången kalla Fer till ordningen. Men trots alla dessa rop oc gester efterkommer presidenten ej uppmaningen, och är den ende som under stormen bibehåller lugn och politisk takt. Hade Ferry förjandra gången blifvit kallad till ordningen, skulle otvifvelaktigt han och flera af.venstern lemnat salen, och hvilket intryck dettå skulle gjort på den redan förut tillräckligt T upprörda sinnesstämningen är lätt att. fatta. Schneider förutsåg detta, och handlade-derför som han gjorde, oaktadt han derföre både laf ministrarne och majoriteten fick uppbära uttryck af lifligt missnöje. Ollivier har dock sedermera, vid lugnare besinning, tackat hoInom för bans handlingssätt. ) Ferrys uppträdande ogillades af alla de I mera moderata. männen at: hans eget parti, Isåsom Jules Favre, Picard, Jules Simon med flera. En splittring skall ätven-sedan denna Idag inträdt mellan vensterns. medlemmmar I som-ledt derhän; att Ferry, Bancel, Gambetta, Ordinaire, Esquiros m.fl. skilt sig från Isina kolleger af partiet och bildat en yttersta venster. Till denna schism-harej litet -bidragit, att Favre, med anledning af den uppIrörda stämningen för. dagen samtyckt att debatten om hans interpellationer: om: den inre I politiken och de officiella kandidaturerna får .på en vecka uppskjutas; då hans hetsiga kol: leger just. velat begagna sig af denna: höga: f temperatur i stämningen för att, som de förs I mena, gifva kraft åt interpellationerna. ; På ett offentligt möte förliden söndag, som var bivistadt af ett mycket talrikt auditorium, höll Jules Favre ett föredrag om de medborgerliga pligterna. Favre visade. der, att friheten ej kan återeröfras på våldsam väg, utan endast genom tankens och opinionens makt. En korrespondent i Rom skrifver till Kölnische Zeitung, att, enligt hvad han hört upp I gifvas, skola kyrkomötets första beslut offentliggöras. fjerde söndagen i fastlagen, hvars efter det skall förunnas de högvördigefäderne I två niånaders ferier,. en åtgärd, som skul .) komma den påfliga kassan väl till pass, emej)dan den dagliga utgiften af 3000 scudi eljest t inom kort torde komma att göra henne nä a I stan läns. Emellertid äro söndringen öck svå-lrigheterna inom kyrkömötet i ständigt tilltagande och-åtskilliga italienska prelater lära äfven ha gått öfver på. ofelbarhetdogmens, I motståndares sida. Att mänga syditalienska . I biskopar, skulle bli affällingar från curian; i I derpå h r denna redan; gjort sig beredd; men fl nu börjar äfven det piemontesiska opiskopas D tet träda i deras i derasfotspår med -biskoe.l pen af Biella, erkebiskopen i Turid och biskos I pen af Pinerolo: i. spetsen. I allmänhet lär I för öfrigt hos detitalienska presterskapet stor S I obenägenhet råda mot påfvens verldsliga makt. -lUtsigterna för curian att.kunba genomårifva t sina planer bli således allt-mörkare.. : :: dl Underhandlingarne uti Kjöbenhavi n våren 1864. 1 : 4 t bt i 1 j r a