Aftonbladet – 19 februari 1870, sida 1

skulle i alla fall inte få nämna derom åt någon annan än er. Klockan fem äro Frances och Mary hemma från skolan; de skola med stor glädje göra din bekantskap. Vet du af, att i nästa vecka skall äfven du komma i en skola? Här i Dashleigh? Ja, straxt utanför staden. Din förmyn dare har nu ändtligen fattat detta beslut, och jag är glad öfver att få ega dig i min närhet, ifall du sjuknar eller: annars behöfver mig. Det är i miss Fentons institut, du blir helpensionär. — Gå äfven Frances och Mary der? Nej, svarade hon leende; de skulle inte lyckas vinna tillträde hos miss Fenton. Hvarför det, tant? Emedan hon gör sig en heder af att endast antaga elever af godt stånd. Mina döttrar skulle alls inte vinna nåd för henne, — allraminst då deras far bor i samma stad. Det är redan en vacker eftergift, att miss Fenton tillåter dig äta middag hos oss en och annan gång, tilläde hon skrattande. Kanske vill hon inte heller taga mig,, sade jag lite modfälld: Jo, med största belåtenhet, som dotter af öfverste Hereford och dotterdotter till Carew a Keppe-Carew Och trots den låga kast mrs Hemson tillhörde, trots handelsboden på nedra botten, hade jag aldrig tillbringat iyekligare dagar än denna vecka i heönes het. Så kom mitt skollif — en tid som för mig utan afbrott fortgick ända tills jag var aderton år, dels hos miss Fenton; delsi en fransk pension. Det är regeln, att ropa ve öfver de franska uppfostringsanstalterna, och sätta dem lågt under de engelska. De må hafva sina brister, men enligt mia prfarenhet stå de framför de spare,