mål, kommer jag att rösta för bitall. . . Jag nämnde religionsfrihet och mitt hjerta vidgar sig vid detta ord. Hvad betyder då denna frihet? Jo! utan att som vanligt uppdela den i trooch samvetsfrihet, bekännelsefrihet och lärofrihet, betyder den menniskans frihet att i sin tro och i sitt förhållande till Gud och i sin bekännelse, följa hvad samvetet och den egna öfvertygelsen bjuder. Denna frihet eller denna rättighet är väl ock den heligaste och mest oförytterliga af alla. Den står ock öfver eller borde åtminstone stå öfver alla lagbud, enär det högsta budordet är: at: man måste mer lyda Gud än menniskor, hvaraf åter följer, att den, som finner menniskobud stå i strid med Guds bud, frågar efter de förra intet. Alla menniskostadgar, hvarigenom man söker insnöra menniskans religiösa lif och hennes tro i stelnade former, tjena således till intet. Förbudet i 28 R. F. för konungen att till civila tjenster och domareembeten utnämna andra än dem, som bekänna den rena evangeliska läran är ett sådant försök till tvång, hvilket hvarken är nödigt eller nyttigt, ja! som är orättvist i sin grund och skadligt till sina följder. Rättvist kan det nemligen icke vara att oförvitliga, skickliga och redbare svenska medborgare, som lika med öfriga samhällsmedlemmar draga alla statens bördor, ej få deltaga i dess förmåner. Den ringaste grad af rättvisa kräfver motsatsen, såvida ej samhällets väl bjuder förbudets bihehållande; ty samhällets högsta lag är att enskild rätt måste vika för allmänt väl. Jag frågar mig då om det för staten kan vara skadligt att med de undantag förslaget innehåller, andra än de, som bekänna den rena läran få bekläda civila tjenster och domareembeten,!och svarar derpå ett obetingadt nej. En menniskas religiösa trosbekännelse har nemligen, efter min uppfattning, intet att göra med hennes skicklighet eller lämplighet att bekläda ett embete af ifrågavarande art. Religionen är, har någon yttrat, en ensak mellan menniskor och Gud, och detta förhållande är af så helig art att ingen menniska bör tilltro sig att uttala förkastelsedomen öfver en annans religiösa tro. De religiösa åsigterna skifta nemligen snart sagdt i oändlighet och för staten bör det vara tillfyllest betryggande, att de, som bekläda dess embeten, bekänna en tro, som hvilar på seålig och religiös grund. Hur bekännelserna sedan må skifta mellan lutheraner, reformerta, katoliker, unitarier eller independenter eller allt hvad de heta, betyder ju intet för embetet. Om den ena eller andre har en olika uppfattning af nattvarden, dopet eller treenigheten bar intet inflytande på embetets utöfning. Ja! en mosaisk trosbekännare är efter min åsigt lika skicklig och lämplig att bekläda ett domareembete som en kristen. Våra borgerliga lagar liksom hela Europas rättsmedvetande hvila nemligen ytterst på den mosaiska lagen. I judarnes religiösa urkunder, i profeternas skrifter och Davids herrliga psalmer ha vi en god och säker grund för hela vårt sedliga lif. Nya testamentet, med dess bud och löften, så sköna och herrliga de än äro för menniskor, ligger dock icke i allmänhet till grund för vår borgerliga lar. Denna innehåller icke att, om någon slår dig på det ena örat, du skall vända det andra till, utan att, om någon slår dig, han derför skall straffas. Den innehåller ej heller att om någon tager kjorteln af dig, du jemväl skall lemna honom kåpan, utan att om någon tager did kjortel, han derför skall lida straff. För våra borgerliga lagar ligger således till grund den moraliska lagen, som finnes nerskrifven i tio Guds bud och denna lag är ju lika bindande för juden som för den kristna. J2. inser således ej hvarför ej en jude likaväl sor. en kristen må kunna bekläda ett domarewbete eller en annan civil tjenst, då dermed icke får förenas presterlig befattning eller skyldighet att medela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. Jag tror mig härigenom hafva visat att rättvisan kräfver att ifrågavarande förbud utstrykes ur våra lagar och att samhället härigenom icke lider. Emot förslaget har raan äfven anmärkt, att man bör akta på folkmedvetandet i förbvarande fråga eller med andra ord på folkets fördomar,och jag ber i anledning deraf att tå med ett par exempel belysa detta förhållande. Jag har varit nog fördomsfri att för några år sedan i mitt hugs och till mitt biträde vid tingsgöromålen antaga en mosaisk trosbekännare, som tagit hofrättsexamen och har, vistadeshos rig ett par år. Jag satte honom, till en början bredvid mig vid dombordet för utt föra protokollet. Det inträffade då att en ch annan af nämnden med en visa betänkligtet tillfrågade mig huru det kunde gå an att sätsa en jude vid dombordet och jag svarade att vi skulle försöka samt att protokollet fördes på mitt ansvar. Efter någon tid försvann fördomen och mannen tillvann sig innan kort både nämndens och allmänhetens Tvilja, så att folket med fullt förtroende vände sig till honom i sina angelägenheter och jag är viss derom att om han kunnat förordnas att utöfva domareembetet, han skulle blifvit emottagen med fullt förtroende. Ett annat exempel: Denne mans broder kö te för några år sedan en egendom, i domsagan näst intill min. Han har der så tillvunnit sig allmänhetens förtroende att han blifvit vald till landstingsman och han har såsom sådan väl motsvarat detta förtroende. Så står det till med fördomarne. Jag beder äfven att få nämna några ord om gagneligheten af det föreslagna stadgandet. Gagneligt måste det väl vara för samhället att alla derinom befintliga krafter och förmågor tillgodogöras, att, såsom konstitutionsutskottet yttrar, sarnhällets olika beståndsdelar, genom välviljans och kärlekens band i möjligaste mån sammanföras till ett lefvande helt. Hvad kyrkan angår kan det väl för henne ej vara gagneligt att genom yttre tvång söka i sitt sköte qvarhålla medlemmar, som ej i sitt hjerta bekänna hennes tro. Hon skapar bärigenom indifferentister och skrymtare och undergräfver derigenom sig sjelf. Huru orivligt, för att icke säga orättfärdigt, ett sådant försök är vill jag belysa med ett exempel. Om en embetsman skulle offentligt bekänna, har eller annorstädes, att han ej kan tro allt hvaå den s. k. rena läran innehåller, allt hvad efter långa strider genom kyrkomötens beslut blifvit påbudet att tro för att vinna saligheten — Om han ej kan tro detta och öppet bekänna det samt af ett tvingande inre religiöst behof Fu ter sig till ett religionssamfund af lika töstande. så skall han, enligt grundlagens bud. ie-mfördt med 15 i 1860 års förordning, jagas trån sitt embete. om han skött det än aldri sa väl Han har sån ledes att välja emellan (milig ofärd och nödvändigheten att afsta från det högsta goda på jorden att få tillbedja sin Gud i öfverensstämmelse med sin tro. I fordna tider sökte man att genom bila och bål aedtysta olika tänkande och i våra dagar söker man vinna samma mål genom att utestänga olika tänkande från timliga fördelar. Kan detta vara rätt? Kan detta vara klokt? Är detta tolerset? ar det religions frihet? Vi stå i detta nänseende snart ensamma i hela den civiliserade verlden. Måtte detta skriande missförhållande genom beslut denna dag utstrykas ur våra Jagar, så att vårt fädernesland äfven i detta hänseende må kunna intaga den plats bland verldens civiliserade folk, som det i andra hänseenden med heder innehar. Jag anhåller om bifall till förslaget. Derefter yttrade sig hr Beckman. Ehuru öfvertygad, att kammaren redan stadgat sina åsigter i denna fråga, ansåg talaren dock både för sin rättighet och pligt att uttala sin motsatta ) tanke och de skäl han för densamma hade. De anmärkningar, han hade att göra, rörde dels den föreslagna redaktionen af 28 R. F., dels ock hufvudsakligen sjelfva syftet med förändringen. Han kunde visserligen icke annat än gilja den princip, som här uttalades i afseende på de vilkor, under hvilka allena man kunde medgifva främmande trosbekännare utvidgade medborgerliga rättigheter. Man hade hyllat den riktig praktiskt politiska grundsatsen, att svenska kyrkan borde tillförsäkras den rätten att icke i sina inre angelägenheter bestämmas och styras af sådana, som stå utom hennes gemenskap. Det var en stor förtjenst hos 1867 års konstitutionsutskott, att det klart och bestämdt uttalat denna tanke. An 7 rr